Ray Charles hade mer att ge

När han dog i juni i år, 73 år gammal, hade han många decennier bakom sig av storslagen kreativitet. Han var också i full färd med att sammanställa detta album, som kom att bli hans sista. Hans förra kom 2001. Han fick en rad utmärkelser, bland annat Polarpriset 1998.Blind från sex års ålder kom han naturligtvis att åtminstone till viss del behöva förlita sig på sina medmänniskor. Desto roligare då att han kom att bli en ledfyr för så många artister.En del av dem samlade han på detta album. Möjligen var tanken också att det skulle bli än fler duetter än detta dussin fullt.Visst märks det ibland att han kommit en bit upp i åren. Albumet är en aning ojämnt men aldrig så det stör. Tvärtom, där han darrar en aning tar han igen det med känslan. Däremot kan man tycka att urvalet låtar kanske är väl vattenkammat.Det är ett starkt fält av kolleger, varav några kunde varit hans barnbarn, han dragit samman.Genius loves company inleds starkt med att Ray och Norah Jones sjunger Here we go again. Deras röster blandas och samsas som om de aldrig gjort annat. Lyssna särskilt på Billy Prestons orgelspel där också.You don´t know me med Diana Krall är en annan given klassiker. Herr Charles låter yngre än någonsin tillsammans med snart Stockholmsaktuella Krall.Över huvud taget är duetterna med kvinnorna plattans största behållning. Med storheter som Bonnie Raitt, Nathalie Cole och Gladys Knight förutom tidigare nämnda så blir det förstås med all sannolikhet njutbart.Men Charles blandning av blues, jazz, gospel och rock ljuder förträffligt med övriga gäster också. Herrarna är heller inte direkt vilka som helst: Van Morrison, Elton John, Willie Nelson (som gör en fin It was a very good year), James Taylor, B B King, Michael McDonald och Johnny Mathis.Trots att han fick ett hyggligt långt liv så känns det förstås vid genomlyssningen av Genius loves company att Ray Charles dog alldeles för tidigt. Han hade fortfarande en hel del att ge.