Rätten att vara den man är

En del böcker blir följeslagare. Sådana man läser om och om igen – och ständigt hittar nya bottnar i. För mig är Janet Frames Ansikten i vattnet en sådan följeslagare, en roman som jag med jämna mellanrum återvänder till och alltid förbluffas av. Herregud, så bra hon skriver!
Ansikten i vattnet är en skildring från mentalsjukhusets innersta vrår, sett ur Istina Mavets högst inkännande blick. Trots sin egen förtvivlan och förvirring, upphör hon aldrig att se sina medmänniskor, de trasiga själarna på avdelningarna två, fyra, fyra-fem och ett, Lawn Lodge. Här väntar en gradvis nedstigning i mörkret, mot förnedring, lobotomering och död – och för läsaren är det bara att följa med. Och jag lovar, det är en storartad läsupplevelse, lustfylld trots svärtan.

Den nyzeeländska författaren Janet Frame är främst uppmärksammad för sin självbiografi i tre delar: Till landet är, En ängel vid mitt bord och Sändebud från spegelstaden. Även ovan nämnda Ansikten i vattnet har hittat sin publik i Sverige. Och nu ger glädjande nog förlaget Modernista ut fler av hennes verk: Ugglor gråter, Vid alfabetets gräns och Doftande trädgårdar för de blinda, i översättning av Marita Zonabend. Och dessutom en nyutgåva av Ansikten i vattnet. Det är på tiden! Frames säregna och relativt sparsmakade författarskap är väl värt att finnas i sin helhet på svenska, och upptäckas av fler.
När jag nu läser Ugglor gråter och Vid alfabetets gräns, minns jag min egen resa till på Nya Zeeland för ett antal år sedan. Jag var ditlockad av Frame. Jag hade läst självbiografin och känt: jag måste åka dit, jag måste se den här miljön i verkligheten. Så väl hade hon skildrat sina landskap. 
Och i Ugglor gråter, Frames första roman, placeras jag där igen. I det lilla samhället på sydöns östkust, där vågorna vandrar förbi, för att använda hennes egna ord.

Ugglor gråter är både en uppväxtskildring och en familjeberättelse - och en gastkramande skildring av tvånget att försöka vara ”normal”. Eller kanske snarare: av kampen för rätten att vara den man är. Att få vara ifred, på sin egen plats. Att tillåtas hitta den där platsen, och att stanna där. Utan störande inblandning från dem som inte förstår. 
Det sökandet går igen i Frames böcker, liksom sorgen när man upptäcker svårigheterna. När drömmarna möter verkligheten. När omgivningens krav och förväntningar tränger sig på, alla normer att förhålla sig till. Som till slut riskerar att bli övermäktiga. Som i Ansikten i vattnet när Istina Mavet blir utskriven ”på prov”, men inte klarar mötet med det vanliga livet och faller tillbaka in i det som diagnostiseras som galenskap. Men som kanske främst är en känslig människas förtvivlade sökande efter trygghet.
Temat återkommer också i Vid alfabetets gräns, där ett några vinddrivna existenser reser ”overseas”, från Nya Zeeland till England, på jakt efter … ja vad? En egen plats, ett värdigt liv, respekt?

Janet Frame själv hittade till slut sitt eget rum i språket, i skrivandet – där kunde hon vara sig själv, ifred i sina egna världar, där fick hennes eget synsätt råda. Och kanske skulle kunna kalla romanerna, ja hela författarskapet, för en lågmäld manifestation, ett upprop för alla vilsna och kravtyngda: misströsta inte, också du kan få frid.