Lisa Irenius: Rättegångarna väcker vår misstro

Igår, fredag, meddelades domen mot Anders Behring Breivik. Förra fredagen föll domarna mot Pussy Riot.

I medierna utgör samtidigt Assange-affären och Quick-skandalen långa följetonger. Det är fyra radikalt skilda fall. Ändå är det intressant att så mycket kretsar kring rättegångar och juridiska processer just nu. En tillfällighet? Eller ett tecken i tiden?

Rättegångar bjuder på en dramaturgi som gör sig väl i mediesamhället: två sidor står mot varandra, spänningen byggs upp inför domen – och så faller den och känslorna svallar. Den dramaturgin lämpar sig också väl för den ”planerade journalistik” som ekonomiskt pressade medieföretag gärna tillämpar. Ingen tid behöver slösas bort på att röra sig bland folk och fånga upp stämningar och nyheter, det är bara att infinna sig i rättssalen på utsatt klockslag.

Rättegångar ger också ett tillfälle att bearbeta individuella och kollektiva trauman: att begrunda frågorna om vad som egentligen hände och varför. Det kan föda spännande offentliga diskussioner om moral, vad som är rätt och fel.
Fallen Assange, Quick, Pussy Riot och Breivik tycks dock – trots sina vitt skilda karaktärer – alla rikta våra blickar mot något annat: en misstro mot rättssystemen i sig.

Fallet Breivik har väckt en diskussion om rättspsykiatrin och experternas trovärdighet. Kan vi lita på de som fastslår om en person är tillräknelig eller inte? Vad bygger de sina utlåtanden på? Som forskaren Mats Deland klokt påpekade i en artikel om fallet Breivik på kultursidorna i torsdags är det inget konstigt i att olika perspektiv och teoretiska infallsvinklar ger olika resultat i en vetenskapligt grundad verksamhet: ”därför är det domstolen, inte läkarna, som avkunnar domen” (UNT 23/8). Det är en lättnad att Breivik igår slutligen dömdes såsom tillräknelig. Icke desto mindre har diskussionerna belyst risken för misstag och godtycklighet; att domar kan bygga på felaktiga grunder.

Fallet Assange har fått den internationella rätten att framstå som en politisk cirkus, med vindlande gångar och kryphål bakom scenen. Också det svenska rättssystemet har blivit föremål för en del kritik (samt konspirationsteorier).

Fallet Quick – aktualiserat genom publiceringen av Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare – har visat på betydande brister inom vårt eget rättssystem. Hur kunde så många spela med i en så svajig och riggad föreställning? Och hur är det möjligt att såväl tidigare JK Göran Lambertz som advokat Claes Borgström i dag synes åtminstone karriärmässigt oberörda av skandalen?

Fallet Pussy Riot blev i det perspektivet nästan en stund av kollektiv lättnad: att gemensamt få beklaga sig över de förkastliga turerna i det ryska rättsväsendet, så mycket mindre respektfullt mot mänskliga rättigheter än de västeuropeiska. Eller? I en krönika i Svenska Dagbladet i söndags drog journalisten Andres Lokko paralleller mellan Pussy Riot och kravallerna i London, och tycktes mena att där fanns en liknande tendens till att tysta oppositionella uttryck, främst avseende fallet där två brittiska män dömdes till fyra års fängelse för att ha startat en Facebook-grupp (SvD 19/8). Hans text har debatterats en del under veckan och det är förstås skillnad på att uppmana till upplopp och att framföra ett performance i en kyrka. Ändå är det intressant och viktigt att rikta den kritiska blicken också mot Västeuropa.

Domen mot Pussy Riot kom som en sorglig påminnelse: om hur utelämnade individer är i systemet och att rättvisan inte alls alltid segrar. I sitt anförande gjorde Nadezjda Tolokonnikova, 22 år, upp med en ”skenrättegång som är nära Stalins standarder” och ett politiskt system som givit sig på tre unga kvinnor som endast ville utöva ”oppositionell konst”.  Samtidigt uttryckte hon insikt om den mänskliga naturen: ”Människor är varelser som alltid gör misstag. De är inte perfekta. De strävar efter visdom men når den aldrig riktigt.”

Det är egentligen självklart. Men just när det gäller rättssystemen är vår föreställning att de ska vara ett skydd mot människans brister. Försvarsadvokaterna, prövningsinstanserna, kraven på bevis utom rimligt tvivel – allt det ska omöjliggöra misstag. För misstag får inte begås. Vi måste vara säkra på att ingen blir oskyldigt eller felaktigt dömd. Vi måste kunna lita på domstolarna. För vad händer om folk slutar göra det?

Processerna kommer fortsätta att uppta offentligheten. Men med vilken trovärdighet? Den frågan är nu föremål för en annan sorts process.