Gustave Flauberts roliga lilla bok Lexikon över vedertagna åsikter kom på svenska för några år sen. Den ger handledning i vad man ska tycka och säga för att göra lycka i umgängeslivet. Varje generation bör upprätta ett sånt där lexikon, men det måste ske med den ironiska distans som Flaubert ägde i så rikt mått. Då kan man få syn på sin samtids plattityder och faktoider innan man råkar göra dem till sina egna övertygelser.
Ett exempel från en poliskälla i dag: ”Alla gatumusiker är egentligen tiggare, de ersätter bara den vädjande blicken med ett instrument.” Flaubert avlyssnade sin tids liknande klumpsummor: ”Alla judar säljer glasögon.”
Några av Flauberts fynd har stått sig ganska väl: ”BILDER – det finns alldeles för många sådana i poesin.” Hatet mot metaforerna är vanligt i dag, men det har flyttat från den allmänna meningen till det litterära avantgardet. Den här uppfattningen hör hemma i vad som brukar kallas för nykonkretism eller språkmaterialism, en riktning som haft stort genomslag i svensk poesi på senare år. Bakom konkretisternas djupa misstro mot litterära bilder kan man ana en hel uppsättning av filosofiska och politiska åsikter.
Om man skakar, lite ironiskt, på kalejdoskopet kan det se ut så här: Metaforen är ojämlik och hierarkisk. Den innebär överordning och underordning. Bildledet tar makten över och förgriper sig på sakledet. Det blott föreställda blir viktigare än det faktiska. Mot metaforen talar alltså rena rättviseargument.
Det är nämligen bara materiella ting som existerar här i världen, och ting bör läggas invid ting i samma plan utan nivåskillnader och värderande perspektiv om man vill beskriva världen rätt. Uppräkningen är sanningens retoriska figur. Allmänbegreppen är av ondo. Nominalismen är det enda tänkbara tänkandet. Man bör använda sig av Occams rakkniv och hävda att onödiga ting inte existerar, sånt som bilder och moralregler och gudar. Materialismen regerar.
Behöver det sägas att man dessutom bör vara nåt slags vänster, gärna autonom eller frihetlig? Marxismen har ett alltför tungt metafysiskt bagage. De direkta aktionerna är mycket lättare att förstå sig på eftersom de uppenbarar sig direkt i materiens värld. Göteborgskravallerna för ett decennium sen är en magnifik dikt.
Poesin måste avstå från den lika maktfullkomliga som lögnaktiga för att inte säga ickeexisterade metaforen. Inte underligt då att Tomas Tranströmers poesi står ganska lågt i kurs bland yngre rättänkande poeter. Att ”fröet sparkar i jorden” eller att morgonsolen ”sätter strålarna i låset” är något som utspelar sig två trappor upp i idévärlden. Tranströmer bör nog helst avföras ur litteraturhistorien. Precis som den här poesisortens storpappa Erik Beckman en gång ville avföra Schubert ur musiken.
Jag tillåter mig en flaubertsk skepsis. Det här är mest prat som syftar till att få en plats i rätt gäng. I morgon gäller annat prat. Och i dagarna fyller Tomas Tranströmer 80 år. Jag tror inte han vill bli avskaffad. Det vill inte hans läsare heller.