Men det är så dags att komma på det nu. Ändå är det uppenbart att det inte hade tänkts på det i alla av Europas spräckliga hörn som kryssat sig fram i veckans semifinaler. Att det där som fungerade så bra inför en liten publik i en lådstor tv-studio också behövde en idé om ett framträdande som klarar en arena med en scen av monsterformat i alla riktningar.
Det kräver ett genomtänkt utseende – inte på artisten, men på framförandet.
Tydligast märks bristerna hos de som har glömt när man ser de som faktiskt haft tanken med sig från början. De som har sett till att ha en vettig koreografi och att utnyttja scenteknikens imponerande möjligheter för en tre minuters totalupplevelse.
Då sopar de banan med de som tror att de är kvar på hemmaplan.
Det är därför det håller ihop när Finlands unga indieband Softengine ger arenarockskaraktär och tydligt avtryck med något som mest bara är en hygglig refräng.
Eller när Nederländernas The Common Linnet spelar softcountry med lysande intim övertygelse, vilket rimligen bara borde fungera i en tv-show i en helt annan världsdel.
En hel del av det mer ogenomtänka försvann ut så sent som i torsdags. Men redan i tisdags kunde vi också konstatera att tiden inte är förbi för farbröder i pastellglada kostymer. Isländska Pollapönk är det där undantaget som bekräftar regeln. Så fel, men så mycket sväng i en bra refräng att någon form av anticharmfaktor tar över.
Den gånga veckan har också lärt oss en del annat:
– I Grekland är stundmattorna större än i svenska villaträdgårdar. Finalens mest populära bidrag bland de yngsta.
– I bilbranschen är upplägget att sälja något med överdrivet lättklädda kvinnor nästan borta. I Eurovision finns det kvar. Polen tar en finalplats med träig folkmusikhiphop som behöver skylas med mjukpornografi (i deras video är det ännu tydligare att det är just det) kombinerat med en föråldrad kvinnosyn.
– I Rumänien är keyboards runda. Repris ikväll i finalens mest överlastade nummer.