Veckans stora nyhet från Bryssel handlar inte om EU-politik. Nyheten är att Centralafrikanska museet i den belgiska huvudstaden ska stänga tre år för renovering. Bland alla dammiga gamla museer är Leopold II:s Centralafrikanska Museum i Bryssel ett av de dammigaste, och mest spännande. Det ruvar på skamliga hemligheter. Jag är orolig över att upprustningen ska förstöra museet. Det är själva dammigheten som är grejen. Fram till idag har museet nästan oskuldsfullt generöst slagit upp dörrarna till - mörkrets hjärta.
Museet är intressant både för de föremål man hittar där, och för de som inte finns där. Jag hoppas att ingen putsar upp montrarna och inför multimedia. Inga dataspel kan ersätta själva dammets pedagogiska åskådlighet. Man kan se hur kung Leopold och andra stora män i Europa tänkte när det begav sig, runt förra sekelskiftet.
Vad kan man då få se på Centralafrikanska museet? Uppstoppade zebror och lejon, och spjut och sköldar och vackra masker. Där finns Henry Stanleys resväska och Livingstones promenadkäpp, nonchalant ställd i ett hörn, som om doktorn just lämnat den där.
Här finns en staty av en afrikansk medicinman i leopardtunika och skojig liten mössa. Jag kände så väl igen honom, men varifrån? Jovisst, från "Tintin i Kongo", där han dansar runt och sätter skräck i kongoleserna, tills Tintin avslöjar honom som en bluff. När Hergé tecknade "Tintin i Kongo" var han bara 23 år. Han hade aldrig varit i Afrika. För att få inspiration besökte han museet, där rasismen verkligen satt i väggarna. Detta var platsen där Hergé satt och tecknade sin medicinman. Besökaren på Centralafrikanska museet hälsas av en stor staty i vit och svart marmor, där en vacker vit kvinna klappar om små svarta barn i en allegorisk framställning av hur Moder Belgien bringar kunskap och lycka till Kongos barn.
Där finns också hemska scener från arabernas grymma framfart. De arabiska slavhandlarna driver de olyckliga slavarna framåt i halsjärn och kedjor. Ja, där finns nästan allting - utom vita slavhandlare, eller en sann skildring av Leopolds egna äventyr i Kongo. Om dessa äventyr är det alldeles tyst. I 23 år var Kongostaten kungens egen privata skattkammare, och det belgiska kungahuset lever fortfarande på bytet. Leopolds koloniala framfart var ohygglig, och präglades av tortyr och massmord. Själv satte han aldrig sin fot i Afrika, men den världsberömde journalisten Henry Stanley och andra gjorde grovjobbet åt honom. De stora vinsterna kom från gummiträden, och tusentals slavarbetare som inte klarat kvoten fick ena handen avhuggen, och ena foten. Hälften av landets befolkning mördades, cirka tio (!) miljoner människor.
Det var på resa upp längs Kongofloden som författaren Joseph Conrad såg spåren av Leopolds girighet, och förebilderna till Mr Kurtz i "Mörkrets hjärta". Massgravar, lik i travar. Leopolds folkmord i Kongo förebådar nittonhundratalets brott i Europa, och Kurtz personifierar skräcken.
När illdåden kom till allmän kännedom 1906 blev det en nationell skandal, och staten tog över kolonin från kungen, och behöll Kongo till 1960. Av hela denna historia finns icke ett spår i de dammiga montrarna. Det gör inte museet mindre talande. Tvärtom! Tystnaden och stoltheten över Leopolds blodiga lekstuga ger en bättre historielektion än aldrig så pedagogiska skyltar. Jag hoppas att ingen klåfingrig intendent går dit och sopar igen spåren. De nästan osynliga spåren i dammet på Leopold II:s Centralafrikanska Museum i Bryssel.