Alla som har följt komikern Soran Ismails antirasistiska närvaro i samhällsdebatten vet att han gör en poäng av att skilja på den som säger något rasistiskt och den som faktiskt är rasist. I sitt nya program ”Absolut svensk”, med premiär i SVT1 i kväll, ställer han sig frågan om hur det kommer sig att vi pratar om den strukturella rasismen i Sverige i dag samtidigt som de som faktiskt kallar sig rasister lyser med sin frånvaro?
Premiärprogrammets första steg på vägen mot ett svar tar Soran Ismail till uppväxten och de gamla klasskamraterna i Knivsta, förbi Institutionen för psykologi vid Uppsala universitet där han gör ett fördomstest och slutligen till Åland. Dit har nämligen den ende uttalade rasist han får tag på flyttat för att undkomma mångkulturen på fastlandet. Och de här olika perspektiven är hela poängen med programmet – ett strukturellt förtryck som rasism kommer vi inte åt genom att peka finger åt ett håll. Det handlar inte om den onda och den goda sidan. På ett eller annat sätt är vi alla delaktiga.
Det har skett en begreppsförskjutning i diskussionerna om vad som är rasism och inte. När inte ens nynazisterna i Svenskarna parti ser sig som rasister, varför skulle då någon annan göra det? Nazar Akrami, lektor vid Institutionen för psykologi, talar i programmet om fördomar som nödvändiga för informationshantering. Vi behöver helt enkelt generalisera för att överhuvudtaget hinna med att sortera intryck och kunna förhålla oss till vår omvärld. Och ändå betraktar vi fördomar som bland det fulaste man kan ha. Vi blandar ihop fördomars existens med de fall där de styr oss.
När Soran Ismail, som beskriver sig själv som ”nästan äckligt tolerant”, gör universitetets fördomstest och får veta att han ligger på den övre delen av fördomsskalan så exemplifieras just detta. Resultatet gör honom inte till en sämre antirasist. Istället visar det att fördomar, även om vi alla har dem, inte behöver styra oss. En del låter sig uppslukas av sina, som rasisten Daniel på Åland, men andra jobbar hårt för att bli medvetna om dem och för att motarbeta dem.
Det är inte fördomar i sig som är det stora problemet i Sverige i dag. Det är bristen på medvetenhet om vad en fördom är. Det är utebliven källkritik och en överväldigande motvilja till att se sina egna tillkortakommanden. Att det här är sådant som tas upp i ”Absolut svensk” gör programmet till ett högaktuellt ett som placerar sig exakt där diskussionen behöver vara. När rasism reproduceras är allt nämligen inte svart eller vitt – det är gråskalorna vi måste prata om.