Maxime har det körigt på jobbet som ambulansförare. Han och hustrun funderar på att bryta upp från varandra och inte heller barnen har Maxime någon vidare kontakt med. Då ringer polisen om att han ska komma och hämta sin hetlevrade mamma, som råkat i trubbel. Igen.
Han hämtar upp henne, men på vägen hem har hon ett ärende som måste göras.
Det är upptakten till en mycket idyllisk familjekomedi. I föräldrarnas fantastiska och mycket franskt lantliga hus studerar Maxime deras komplicerade och grälsjuka men kärleksfulla förhållande, samtidigt som en litet papperslös pojke – han som var mammans ”ärende” – vinner allas hjärtan.
Det finns nästan inte en enda ruta i denna film som inte kan ha ”hjärtevärmande” som överskrift. Ett besök av två bypoliser som letar efter pojken är en lovande ansats till något annat, åtminstone lite mothårssmekning av biopubliken. Men även här vinner begreppet solidaritet över strikt tjänsteutövning. Och någon verklig dramatik infinner sig aldrig. Det är bara rart hela tiden.
Filmen hade urpremiär under julen i Frankrike och under denna mörka tid på året är kanske biopublikens längtan lite större efter godhet och medmänsklighet . Men nu, på vårkanten, då sagolika mirakler inträffar oupphörligt ute i vår natur, känns den här filmen bara för sockersöt, alldeles för tillrättalagd och väldigt umbärlig.
Filmmakarna verkar vara välmenande, men har helt förbisett att sälta är en nödvändig ingrediens i en filmkomedi för att den ska fungera.