Rapport från okänt land

Romanen Dödgrävarens pojke från 1958 är baserad på Åke Wassings egna erfarenheter av en uppslitande vårdnadstvist i barndomen. Denna upplevelse gjorde honom till en diktare med ett socialt budskap, skriver Rolf Karlman.

Omslag av Gösta Kriland till en utgåva hos Bonniers folkbibliotek av Åke Wassings självbiografiska roman Dödgrävarens pojke.

Omslag av Gösta Kriland till en utgåva hos Bonniers folkbibliotek av Åke Wassings självbiografiska roman Dödgrävarens pojke.

Foto:

Kultur och Nöje2006-05-07 10:37
En artikelserie i en morgontidning om barn och separationer hade som övergripande rubrik "Bolla barn". En som verkligen blev "bollad" i samband med en skilsmässa var författaren Åke Wassing. I boken Dödgrävarens pojke berättar Åke Wassings alter ego Björn om sina upplevelser. Han är då i sjuårsåldern och berättar från det "okända land" som är det enskilda barnets upplevelse av för-äld­rakonflikten. Eftersom vårdnadskonflikten utspelades i mitten av 1920-talet tilldömdes en av föräldrarna vårdnaden. Ofta innebar det att kontakten med den and­ra föräldern avbröts. Barnperspektivet som nu betonas i dessa konflikter med rätt för barnet att träffa båda sina föräldrar gällde inte.

Åke Wassing föddes i Simtuna. Pappan var bondson och han skulle överta det stora jordbruket. I avvaktan på detta arbetade han som dödgrävare. Han var bohemisk och intresserade sig mest för jakt. Mot föräldrarnas vilja gifte han sig med en kvinna från Hälsingland och sonen Åke föddes. Åkes föräld­rar köpte ett jordbruk i Hälsingland. Arvet från Uppland gled pappan ur händerna även om han hela tiden hävdade att han när tiden var mogen skulle ta över fädernegården. Jordbruket i Hälsingland misslyckades och även äktenskapet. Åke Wassings mamma lämnade hemmet och inledde ett förhållande med en gift man.

Föräldrarna hamnade i en vårdnadstvist. Pappan krävde att han skulle få vårdnaden om pojken trots att han saknade bostad. Om domslutet gick till hans fördel så skulle han återvända till Uppland där ett arv väntade på honom. Det huvudsakliga argumentet mot mamman var att hon "begått hor", det vill säga haft intimt umgänge med den nye mannen innan hemskillnadsåret gått ut. Då fanns alltså inte det juridiska begreppet "gemensam vårdnad" efter en skilsmässa.
I ärendet beslutade domstolen att vårdnaden skulle tillfalla pappan. Mammans moraliska halt bedömdes som tvivelaktig. Så länge pappan saknade bostad skulle dock vårdnaden utövas av en svåger i Simtuna som brukade pappans föräldragård.

När domen föll bodde pojken hos sin mamma. Hon blev förtvivlad och vägrade att lämna ifrån sig pojken. Det beslutades om en exekutiv hämtning av pojken. Den som skulle genomföra hämtningen var landsfiskalen. En gång gömmer sig pojken under bordet och med skräck betraktar han landsfiskalens stövlar som är "blanka och kalla som disciplin". Efter flera misslyckade försök kunde dock landsfiskalen föra pojken till släktingen i Uppland. Han gör det på ett humant sätt och när pojken som vuxen möter den då åldrige landsfiskalen säger han: "Nej, jag ville faktiskt bara se dina händer och höra din röst och säga dig att du var en mycket beskedlig hämtare."

Eftersom pappans bostadssituation inte löser sig skall pojken gå i skolan i Simtuna. Den förtvivlade mamman cyklar från Bollnäs till Simtuna. Hon tar pojken med sig och sätter sig på tåget till Hälsingland igen. Länsmannen alarmeras ånyo och Björn placeras hos sin pappa på ålderdomshemmet i Bollnäs. Föreståndaren, rättaren, på hemmet blir dock Björns förmyndare. Det är dessa händelser som utgör ramen för hans böcker.
Pappans boende på ålderdomshemmet blir dock permanent. Han återvänder först till Uppland för att begravas på den kyrkogård där han själv arbetat som dödgrävare. Åke Wassing barndomsmiljö från sju års ålder som han skildrar i sina böcker blir ett hem för gamla, mentalsjuka och kriminella. Han får inte heller träffa sin mamma som har besöksförbud.

Precis som andra barn som drabbas av föräldrakonflikter tyckte inte Björn om när föräldrarna bråkade. Han har ett oändligt tålamod med dem och genomskådar snabbt pappans tal om flytt till Uppland. Han ville att föräldrarna skall leva ihop och vara snälla mot varandra. Vid tiden för domstolsbeslutet hade han en närmare relation till sin mamma än till pappan. Pojken tyckte inte om när pappan kallade mamman för "luder". För att överleva bland alla egendomliga människor på fattighuset i Bollnäs skaffade han sig en surrogatmamma: den blinda och nästa döva Hulda.
När mamman olovligen besöker honom för första gången på fyra år konstaterar hon att den då tolvårige Björn inte vill följa henne. Han var förlorad för henne och förlorades i förtid genom myndigheternas agerande. Hon cyklar i väg med sina nya
barn, en sittande där bak och en där fram och pojken konstaterar för sig själv "När jag satt därbak ritade jag lärkor på hennes rygg."

För Åke Wassing innebar det litterära genombrottet ett rollbyte från oförarglig vis- och schlagerkompositör till hyllad diktare. Han kom att uppfatta sig som en person med ett socialt budskap till samtiden. På Socialstyrelsens uppdrag reste han runt på olika institutioner. Artikelförfattaren träffade honom på en föreläsning på högskolan. Åke Wassing berättade om sin uppväxt och sjöng sina visor. Han var märkt av ett hårt liv. Ett år senare, 1972, var han död. En märklig berättare med unika erfarenheter av barns utsatthet hade fått frid.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!