Det var sista arbetsplatsträffen innan större delen av stödboendets personalstyrka gick på semester. Någonstans runt månadsskiftet maj- juni, när dygnen knappt lämnar något utrymme alls för mörker. Semestern var det givna samtalsämnet, mellan pliktskyldiga genomgångar av vårdplaner och suckar över myndigheternas hopplösa semesterscheman. Några skulle åka utomlands, andra "bara" umgås med familjen. Jag var den enda som inte hade några planer alls.
– Det är ju skönt att ta det lugnt också, fick jag välvilligt leende till svar.
Jag svarade att jag gärna skulle resa någonstans, egentligen.
– Men ta en kryssning till Tallinn, det kostar nästan ingenting.
Jag svarade att det inte handlar om pengar utan om att jag inte har någon att åka med. Tystnad. Någon gjorde en tafatt blinkning mot en nybliven singel. Han tittade bort.
Det här var en tid när nästan alla som gjort mig sällskap på strapatser genom ett Europa under klarblå himmel och musikevenemang utan morgondag, mer eller mindre plötsligt bokat upp all överskådlig tid med någon annan. En så kallad respektive. Ibland tar det bara en natt att bli en smått pinsam relik från en annan människas förflutna, som hen inte har hjärta att slänga men egentligen har förverkat sin funktion. Gråkalla vardagar är det inte så svårt att intala sig att relikskåpet är mysigt. Ofta finns där någon annan övergiven gammal trasa att torka tårarna med. Då skulle det faktiskt lika gärna kunna vara vi som är vinnarna, fria från kladdig barnmat och krävande svärföräldrar.
Men när varenda sollyst gräsplätt dräller av pussande par och festande kompisgäng är det svårare att inte vara den viktigaste personen i någons liv. Sommarmånaderna toppar självmordsstatistiken, tillsammans med storhelger som jul och nyår. Under åren jag jobbat med missbrukare har jag sett hur nära till hands det ligger att ta återfall just under de ljusa månaderna, när kontrasten mellan omgivningen och ens eget liv är som synligast. Sprickor och skavanker är svårare att dölja när solen står högt på himlen.
Nu blev inte den där sommaren så tokig för min del. Förr eller senare fattas en bit i ens vänners livspussel och de letar fram gamla reliker att fylla några timmar med, för att upptäcka att det var alldeles för länge sedan sist. Ändå längtar jag till pensionärslivet, då mina jämnåriga som lämnat dagishämtningar och jourtjänstgöringar bakom sig förhoppningsvis har all tid i världen att åka på festival med mig. Tur att det kommer några mörka höstkvällar innan dess.