Rapace lysande som Salander

Filmatiseringar av böcker är alltid problematiska. Man måste skära ned komplexa resonemang och händelser som i boken kan få breda ut sig ordentligt. Alla som läst har sina egna föreställningar om huvudpersonerna, deras utseende, småsaker i deras beteende och så vidare. Det är sällan som resultatet blir lika bra som de filmer man redan sett i sin egen fantasi.

Har man sedan en så ovanlig och komplicerad huvudperson som Lisbeth Salander, som i böckerna är en närmast mytisk figur, är det än värre. MEN, jag tror att alla dessa miljoner läsare som tänker se filmen kan sova lugnt. Noomi Rapace är helt enkelt suverän i den rollen och får filmen att leva lika mycket som figuren får böckerna att leva. Hon får till alla de trasiga och dysfunktionella sidorna likaväl som de godhjärtade inre. En ung kvinna som gått igenom så mycket elände och dessutom besitter egenskaper som gör henne nästan till superhjälte är nog så svår att gestalta på ett tillräckligt trovärdigt sätt. Salander är i böckerna emellanåt alltför speciell. Rapace gör henne till en tydlig människa. Det ovanliga könsperspektivet är också uppfriskande.

Michael Nyqvist tar ett bra grepp också på den betydligt mindre sammansatte Mikael Blomqvist. Denne rättrådige superjournalist är kanske en aning för ofläckad och god i sin jakt på sanningen. Men det är skönt med förebilder att inspireras av också, även om de kan bli tråkigare karaktärer på vita duken.
Nu är det här en film där man satsat på det bästa landet har i minsta biroll, kolla bara rollistan. Det handlar inte om något vänsterhandsjobb som alla dessa Wallander eller Beck. Det verkar som om alla inblandade sett det som ett hedersjobb att få vara med och de gör sitt yppersta. Det är riktigt skönt att se.
Det är den så kallade Millenniumtrilogin värd (Millennium efter den tidskrift där Mikael Blomqvist arbetar). Jag instämmer inte helt i den ganska odelade hyllningen av den, det finns en del brister, men den är självklart bland det bättre i genren som getts ut på senare år. Succén har ju också varit monumental, i Sverige, i Europa. Dessutom är den ett slags uppdatering av det sociala och politiska patos som bland andra Sjöwall/Wahlöö hade på sin tid.

I grunden är huvudhistorien en ganska gammaldags pusseldeckare. Vissa miljöer skulle kunna vara en svensk thriller från 50-talet med många scener från ett lantligt herresäte. Men det myckna beroendet av datorer och mobiler placerar filmen stadigt i nutiden.
Filmen är snyggt gjord bildmässigt, detta är kvalitet av hög nivå. Likaså är det hela tiden ett rappt tempo, de mer än två och en halv timmarna försvinner alltför snabbt. Enda problemet är väl att så många läst böckerna, det är ju då inget tvivel om vem/vilka som är brottslingarna. När jag ser filmen önskar jag verkligen att jag inte hade läst böckerna.
Det är härligt ändå att vi fått en svensk thriller (låt vara med dansk regissör) som man inte sitter och retar sig på. Varför man fattat beslutet att inte låta del två och tre få biopremiär verkar enbart dumt. Här ligger en publiksuccé och väntar, varför inte ta vara på det fullt ut?

Rapace lysande som Salander

En av senare års största bästsäljare är Stieg Larssons trilogi om journalisten Mikael Blomqvist och hans medhjälpare Lisbet Salander. Överföringen till film har gått över förväntan, tycker Björn G Stenberg.