Ranelid på den lilla människans sida
- Barnen är de som härbärgerar allt elände, och ibland när de inte orkar med det rinner de över. De är små kärl, de här barnen, som vi måste ta hand om, och vi måste bära dem som den sista droppen vatten i öknen.
Men även om det är en mörk bild författaren målar upp, är undermeningen i berättelsen ändå att ingenting är omöjligt att ändra på.
Ranelid har hyllats och vunnit en enorm läsarkrets. Men samtidigt har han skaffat sig motståndare.
- Jag var Sveriges mest mobbade människa i fjol. En del förklarar det med avund, men en person berättade för mig att han blir provocerad bara han ser mig.
Vi pratar om det som kallades för Ranelid-fejden - kulturbråket som uppstod då krönikören och författaren Linda Skugge recenserade en Björn Ranelid-roman och inte kunde låta bli att också bedöma författarens yttre.
I dag, ett år senare, är Björn Ranelid fortfarande arg och sårad. Han har förändrats helt som människa, berättar han, både mentalt och kroppsligt.
Men hur känns det nu när din nästa bok ska recenseras?
- Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kommer väl aldrig mer att bli rättvist bedömd utifrån mina texter i resten av mitt liv. Det är väldigt sorgligt. Men samtidigt - det viktigaste är ju mina läsare.
Ett par dagar efter intervjutillfället kommer recensionerna. "Ranelids bästa roman någonsin" skriver Dagens Nyheter. Expressen kontrar med en hård recension under rubriken "Barnen och storknandet".
Vi pratas vid igen.
Hej igen, Björn, nu har du fått några recensioner. Hur känns det?
- Jag är enormt stolt och glad för vad DN tyckte. Och alla i hela Sverige vet väl att man inte ska bry sig om Expressen efter det här med Skugge.
Så jobbar vi med nyheter