Hobbyprojektet övergick i heltidssysselsättning. Robban Pettersson, i första hand känd för att sköta ledsånguppgifterna i Takida, behövde ett kreativt miljöombyte. Lösningen landande i att damma av en ännu oförlöst pojkdröm, nämligen att bilda rockband med de gamla barndomspolarna hemma i Ljungaverk.
Stiftelsens uttalade ambition är att låta som ett rivig korsning av Perssons Pack och Traste Lindéns Kvintett. I själva verket ligger man närmare en trallvänlig Medelpad-version av Gyllene Tider eller varför inte ett postgrunge:igt Nickelback som sadlat om till dansbandsorkester.
Även om kvalitén på produktionen förvisso höjts i takt med varje ny albumgiv präglas gruppens diskografi, i alla fall i mina överdrivet känsliga kritikeröron, av ganska syrefattiga och kantiga låtbyggen. Men det är ju som sagt på skiva. När Robban, Micke, Arne och Martin möter sin i regel överexalterade publik på valfri tät rockklubb kliver man in i sitt rätta element. En publikskara som längtar efter att slappna av med en bira i handen, bara släppa ner axlarna och utan de minsta behov av pretentioner vill skråla med till rader som aldrig någonsin kan misstolkas.
Det är raka rör som gäller i konsertinledning. Riffkavalkaderna avlöser varandra och ett knökfullt Katalin är inte sena med att visa sin uppskattning genom handklapp och unison allsång. I ”Härifrån” och ”Nu får du gå hem” överröstar man nästan bandet, trots att gruppen lagom till turnésväng kompletterats med ytterligare två musiker. Nämnda värvningar, speciellt när uppställningens inhyrda saxofonist tillåts breda ut sig, ger bandet i alla fall stundtals en helt annan vitalitet live. Pettersson har bevisligen inte haft några större problem att omvända en och annan Takdia-supporter till Stiftelsen-lägret. Sjufaldig (!) platina för ” Vart jag än går” gör ju även sitt för biljettförsäljningen.
Efter andningspausen ”Vildhjärta”, som för tankarna till mellanstadiediscots smöriga tryckare, återupptas raggartakten efter att medlemmarna slängt ett trånande blick i barens riktning och bett om påfyllning i Fernetglasen. Däribland återfinns ”Giftet”, spåret där Stiftelsen luftar sitt missnöje över den spirande nationalismens baksida. ”Ingen kan ta patent på ett land”, skräder en passionerad Pettersson och får ett och annat oroligt humanisthjärta att slå lite snabbare för en stund.