Med andra delen i sin romansvit fortsätter Jonas Gardell berättelsen om Rasmus, Benjanmin, Paul, Reine och de andra vars liv ska förändras, och oftast avslutas, genom den mystiska sjukdom som kom till Sverige. Bögpesten.
Unga, stolta och livsbejakande lever de sina liv i den fristad som sakta bildas i form av RFSL-lokaler, klubbar och caféer i Stockholm. Fjärran småstädernas bigotta snävhet och skolkamraters glåpord, njuter de frihetens och kärlekens sötma. En kort tid. Som en förbannelse av bibliska mått drabbar den. Sjukdomen. Med blod, spyor, diarréer och såriga utslag pekar den ut sina avfällingar från normaliteten. Den blir ett i mångas tycke rättmätigt straff för osunt leverne, en tydlig och didaktisk skiljelinje för oss normala.
I DN (1982) kunde man läsa ”att homosexuella män lättare drar på sig svåra infektioner på grund av bristande hygien vid sexuella kontakter”. Ja, nu var bögarnas förmodade skitighet inte längre deras ensak – hela samhället var i fara.
Hur blev det möjligt att piska upp en sådan vansinnig hatstämning mot smittspridande amoraliska bögar? Svaret är: vi var rädda. Människors rädsla är intimt förknippad med tankar på avskiljning och segregering för att skydda oss själva. Så stigmatiseras sjukdomar och tillstånd. På desperationen följer ignorans inför kunskap och fakta. Så föds det omänskliga inom oss. Vi brister i empati och blir bödlar. Trots kunskap om epidemiers biologiska ursprung hänger vi oss åt föreställningar om sjukdomar som straff. Med en sådan inställning blir det legitimt för kollektivet att stöta bort den som genom syndigt leverne blivit sjuk och oren. Sjukdomen var en konsekvens av synden. För att bli ren måste man bli förlåten och omvänd. Det vara alla eniga om i mitten av 1980-talet.
Därmed hade sjukdomen fått en moralisk laddning. Aids blev en symbol för det ultimata förfallet. Men det fanns metoder. Tvångstestning, registrering, övervakning och internering. Läkarna då, de borde väl veta bättre? År 1986 föreslog läkarna Lita Tibbling och Torbjörn Ledin i en debattartikel i Svenska Dagbladet att man skulle tvångsisolera de smittade i speciella aidssamhällen där de skulle få ta hand om sig själva och dö för sig själva. Jonas Berglund, virusläkare och biträdande överläkare på Lunds lasarett, ansåg att man skulle testa hela befolkningen, registrera de smittbärande och märka dem med en tatuering. Ungefär som i Hitlers Tyskland. Effektivt, det måste medges.
Liksom i första delen förenar Jonas Gardell mästerligt sin berättelse byggd på autentiska vittnesmål med en förgörande samhällskritik av svenskarnas behandling av homosexuella i allmänhet och HIV-positiva i synnerhet. Skönlitterärt trycker han ett hårt finger mot den ömma punkt som är vårt förnuft och hur det kan röra sig från vetenskapligt och objektivt sökande efter sanningen för att landa i moraltyngda och subjektiva påhopp riktade mot en enskild drabbad grupp ”avfällingar”. Vad gör skräcken med oss? När intellektet pockar på uppmärksamhet, vädjar om empati, förståelse och vikten av forskning för att nå sann kunskap, ja då tar vi till religionen och tankar om naturens besjälande: Homosexualiteten måste stoppas. Den strider mot Gud. Den är onaturlig. Blir de sjuka har de sig själva att skylla.
Nog är det väl annorlunda nu för tiden?
Fotnot: Andra delen, Sjukdomen, i Jonas Gardells omtalade trilogi om Aids i 1980-talets Sverige utkommer i dagarna.