Jag kom ihåg henne när jag häromkvällen var på Hörspelsbio på Svenska Teatern i Helsingfors. Vi var ett fyrtiotal personer som tagit plats i en av de mindre salongerna för att höra två halvtimmeshörspel, det fanns inget att se på - utom en gammaldags radio på ett litet bord längs fram – men vi lyssnade, vi lyssnade för en gångs skull utan att göra något annat, utan att knappa på telefonen eller datorn, utan att ens dricka kaffe; vi satt där i mörkret och vi lyssnade tillsammans. Hörspelens röster – i det ena tre, i det andra en enda – kom oss så nära, så nära och jag tror att jag aldrig upplevt en så uppmärksam teaterpublik.
Men just tack vare radion har också andra röster kommit mig mycket nära den här hösten, inte minst Ajas:
Det är redan ett tag sen jag hörde henne, det var vid frukostflingorna i september i ett reportage i de finlandssvenska radionyheterna, det var kort, några minuter bara, men jag har fortsatt att tänka på henne. Hon är arton år, hon skadades när en brandbomb träffade hennes skola i Aleppo, hon fördes till ett sjukhus i Turkiet och det var där som Sveriges Radios korrespondent råkade träffa henne. Det var ett sjukhus utan specialresurser för brandskadade men hon hade icke desto mindre haft tur för tio av hennes kamrater hade dödats. Hennes far som hörde till oppositionen hade dödats redan tidigare men hennes mamma fanns hos henne på sjukhuset, hon stod vid hennes säng. Aja var förtvivlad över sitt ansikte som nu var groteskt svullet och rött, i mobilen visade hon foton av den vackra flicka hon varit för bara nån vecka sen. Ännu kunde ingen säga hur det blir med hennes utseende på längre sikt, än mindre kan väl någon säga hur det ska bli med hennes liv. Gråtfärdig låg hon där i sin sjukhussäng och sa: ”Jag hade tänkt mig att jag skulle bli läkare, läkare –”.
Hon har haft tur, som sagt, hon hör inte till de mer än hundratusen som dödats i Syrien, hon har inte blivit torterad eller våldtagen, hon sitter inte i flyktingläger och fryser och svälter. Men de döda kan inte tala och de torterades eller våldtagnas öden känns det förmätet att tro att man kan leva sig in i. Men Ajas öde tror jag mig om att kunna leva mig in i, desto mer som jag inte sett henne, inte utifrån behövt ta ställning till henne eller väga och mäta hennes olycka. Det är genom hennes röst jag har fått uppleva henne och därmed har jag upplevt henne inifrån, så som hon upplever sig själv.
Hon hade rätt, den där gamla damen i min barndom: ibland förmår radion verkligen mer än TV.