Radio är något av det svåraste jag vet. Jag antar att det har att göra med vilka sinnen som är ens mest skärpta, vare sig det handlar om nedärvda talanger eller uppövad kompetens. Det handlar inte om att jag är dålig på att lyssna, bara om att det inte är främst med öronen som jag gör det; att lyssna utan att se den man lyssnar på är en konst jag inte (ännu?) behärskar.
Jag har förstått att människor lyssnar på radio samtidigt som de arbetar, något jag är övertygad om att aldrig kommer att hända mig. Så fort jag har en skärm, ett papper eller en tidning framför mig kopplas ljudet bort – direkt. Jag kan lyssna på radio när jag dammtorkar eller viker tvätt, vilket i kombination med andra egenskaper (läs: lättja) gör antalet möjliga tillfällen rätt få. Att bara sitta rätt upp och ner och lyssna på ett helt radioprogram är också svårt, det får mig att känna mig sysslolös.
Så, varför envisas – alla måste ju inte gilla radio? Det kan vara för att det radiolyssnande som ändå brukade vara ett naturligt inslag i mitt liv, försvann med den person som stod för det, och att det därför uppstått en brist jag inte kunde förutse. Men det handlar också om vetskapen om att det finns en hel värld där ute, som jag går miste om bara för att den är auditiv i stället för visuell. Och det går jag inte med på.
Då är det tur att podcasten finns. Podcasten är som radions svar på tv-serier på box; hittar man en man gillar kan man lätt maniskt mata in avsnitt efter avsnitt tills ett beroende har uppstått utan att man vet hur det gick till. Det är vad som har hänt med mig och Värvet.
Värvet spelas in i programledaren Kristoffer Triumfs radhus i Vällingby, och är ett intervjuprogram med enklast möjliga form. Ett avsnitt i veckan, ny (känd) gäst varje gång och ett cirka timslångt prat om den intervjuades liv och karriär, med fokus på vad det är som gjort att hen hamnat där hen befinner sig i dag. Ett sådant avskalat upplägg, utan några som helst utfyllnader, är en sårbar historia; det kräver sin intervjuare och det kräver sin gäst. Triumf lyckas med det.
Här kan man höra Jessika Gedin berätta om sitt 90-tal i de kreddiga kulturkretsarna, Mona Sahlin om hur det svider att inte ha lyckats som partiledare, Per Naroskin om varför det är bra att gå i terapi, Agnes Lo Åkerlind om en kärlek hon aldrig kommer att komma över, Hanna Hellquist om hur hon som liten köpte enorma mängder jäst och socker till pappas hembränning och Kristoffer Appelquist om den mödosamma processen att börja acceptera sig själv sådan man är. Bland annat.
På Värvets hemsida beskriver Triumf podcasten som ”oraffinerade samtal. Matiga intervjuer. Sanningar och lärdomar om livet.” Och det är precis vad det är. Den djuplodande och generösa intervjun i sin renaste form. Och kanske, kanske början på min alldeles egen, varaktiga, relation med radio som konstform.