Bottenvåningens största sal har förvandlats till ett enormt lekrum. Unga besökare utforskar enorma bubblor som blåses upp bredvid starka vindfläktar som nästan blåser bort entusiastiska barn. Men de vuxna då? De kan välja att jonglera eller avnjuta en kaffe bredvid rithörnan.
Sin förmåga att hålla balansen var något som många barn testade då de prövade att gå på lina. En av dem var fyraåriga Bo Lannergård, som passande nog bar en Spindelmannen-tröja.
– Det var jättelätt! Jag har gått på lina utomhus på mina förskola. Det var också jättelätt! säger Bo Lannergård.
Nu ska han avnjuta ett wienerbröd tillsammans med sin familj, berättar han och ger mig en ordentlig high-five.
Det är ett virrvarr utan dess like på UKK. En kavalkad av småbarn åker hand i hand i vuxet sällskap uppför de långa rulltrapporna. På väg ned åker balklädda studenter som firat på översta våningen.
Alla möts på mellersta våningen för att bevittna hur ett gäng akrobater tar sig ned mellan våningarna med hjälp av vad som ser ut som plastfolie. Visserligen fullt förståeligt då det är fullt kring trappan, men jag kommer aldrig mera se på plastfolie med samma ögon igen.
Och visst inser även jag att hållbarhetsläran är viktig när man ska vira ner sig ett antal meter med hjälp av millimeter tunn plast. Men i övrigt har jag väldigt svårt att hitta forskningsdelen i allt detta.
Vid femtiden avrundas barnens aktiviteter. Jättebubblorna sjunker ihop, scenen töms på små akrobater, för att göra utrymme för kvällens två talare: Rachel Armstrong och Rolf Hughes.
Armstrong är känd via forskningskonferensen TED och har forskat om hur man kan inspireras av naturen i formandet av städer.
Hughes är professor i konstnärligt skapande. Vad kan hända när dessa två möts? Jo, vi bjuds på estradpoesi om väntande regndroppar, svarta hål som blivit håriga och växer mellan människor.
Mot kvällen lämnas forskning och konsten åt sidan då hiphopbandet Spiderdogs äntrar scenen tillsammans med sångaren Dim out. Festen fortsätter sedan fram till midnatt.