Ibland behöver man försätta sig i ett speciellt tillstånd för att verkligen uppskatta en film. När jag ser den sjätte, men långt ifrån sista, delen i bilactionserien Fast & the Furious försöker jag gång på gång leta upp trettonåringen inom mig: han som fortfarande intresserade sig för coola sportbilar, han som tyckte att en film faktiskt blev snäppet bättre om man kastade in halvnakna brudar i den.
Då och då får jag kontakt med honom och småler åt de fullständigt sanslösa biljaktsscenerna och de stela actionfigurmänniskorna som befolkar dem.
I andra stunder blir jag bara så trött, så trött. Mest på klichéerna, på uppumpade kroppsbyggarskådisar som kisar och väser fram basröstrepliker, på machobrudar som kallar män för ”fittor” och sätter sig i respekt genom att skaka tuttar eller bruka våld.
Visst, det här är underhållning för tonårspojkar och som sådan fungerar den. Men man borde kunna begära lite mer än korkade huvudkaraktärer som kör som blådårar i tättbefolkade områden och skrattar.
Filmens verkliga hjältar är stuntmännen, klipparna, musikläggarna, alla dem som får actionscenerna i Fast & Furious 6 att se grymma ut. För min del hade det räckt att se trailern.