Den produktiva Uppsalaförfattaren Anette Skåhlberg har gett ut mer än 20 barnböcker på sitt förlag Sagolikt. I strömmen finns avslutningen på två av hennes bokserier: Syster Varg-trilogin och böckerna om Maya och Havsfolket, som båda skildrar flickor som lär känna icke-mänskliga varelser och stiger in i deras världar. Vargar vargar vargar är en fristående fortsättning på Syster Varg från 2010 och Yla i natten från 2011. Berättaren är Sandra, vars tvillingsyster Tea har växt upp med vargar, och genom tre böcker får man följa hur familjen hanterar Teas återkomst och relation till vargarna. I den sista delen hotas vargarna åter av jägare och systrarna hamnar i konflikt med sina föräldrar som vill flytta. Liksom de tidigare böckerna är den oupphörligt spännande och Katarina Dahlquists stämningsfulla illustrationer är viktig del av läsupplevelsen.
En sjöjungfrus tårar avslutar berättelsen om Maya, som möter Havsfolket och dras allt längre in i deras värld. Här, i den femte delen, ställs allt på sin spets och Maya måste fatta beslut som påverkar resten av livet för hela hennes familj. Några av de tidigare böckerna har lidit av att världsbygget fått så stor plats att själva berättelsen känts undanknuffad, men En sjöjungfrus tårar balanserar fint mellan att hålla tempot högt och att visa upp ännu mer av havsvärlden.
Serien om Havsfolket är skriven för att vara lättläst, och med tanke på fantasygenrens vanliga tjocklek är det välkommet med magiska äventyr i lättläst form. Texten är luftig och meningarna korta, men de många påhittade orden som hör till livet under ytan – serramarer, satrofer – kan kanske vara kluriga för ovana läsare.
Till serien om Maya och Havsfolket hör även en illustrerad Fälthandbok, som beskriver olika havsvarelser och deras vanor. För dem som har fascinerats av Skåhlbergs och Dahlquists fantasirikedom i de tidigare böckerna är den en godispåse. Den är dock skriven på ett sätt som innebär ett steg bort från det lättlästa, med tätare text och längre, svårare meningar. Överlag ger språket ett något slarvigt intryck i båda böckerna och det gör att läsflytet ibland kommer av sig. En del av den energi som syns i böckerna i övrigt skulle kunna läggas på att putsa till språket – i synnerhet när man vänder sig till läsare som inte är lässtarka! – för energi råder det ingen brist på.
Gemensamt för Anette Skåhlbergs böcker är att de sprudlar av idéer och fantasi. Det är gott om starka känslor och dramatik på liv och död och det skulle nästan kunna bli överdrivet, men det finns något rått och oförställt i hennes berättarglädje som verkligen griper tag och gör att det fungerar. Förlaget Sagolikts målsättning att utmana normer och vara inkluderande är tydlig i båda serierna, i form av en öppenhet för olika identiteter och olika sätt att leva. De har många goda egenskaper, men skulle vinna på att utsättas för en petig redaktör.