Queer kultur att styrkas av

Tre misslyckade transvestiter deppar ihop, en gospelkör håller en hyllningsmässa till fittan och queerpolisen tar hand om en homofobisk fotbollstränare - Kunqs föreställning är sprudlande bus och en ilsken vittnesbörd från unga som vet hur det känns att vara avvikande.
De spelar på Stockholm Pride för tredje året i rad och publiken jublar, igenkänningsfaktorn är hög som en skyskrapa. Men minst lika viktigt är de tolv skådespelarnas, alla mellan 15 och 20 år, privata processer under arbetets gång.
- Syftet är att hjälpa ungdomarna i sitt identitetssträvande och ge dem verktyg att berätta ur sitt perspektiv, säger Pelle Hanaeus, gruppens regissör.
- För många är det som att leva i en krigszon. Det handlar om könsförtryck. Synen på hur en man ska vara och hur en kvinna ska vara är oerhört snäv. Det är så lätt att falla utanför ramen, men gör du det så straffas du.
På Stockholm Pride är kampen mot förtrycket alltid närvarande, i debatter och manifestationer, så klart, men även i paraden och i konsten. Prideveckan är politik.
- Det är en styrkedemonstration, vi tar plats i mainstream och visar hur många vi är och att vi gör nytta i samhället.
Gayvärlden i allmänhet och Prideveckan i synnerhet anklagas ibland för att frivilligt ställa sig utanför samhället, markera avstånd genom att göra sig extra konstig och sluta sig inåt. Pelle Hanaeus suckar, om något är inåtvänt och slutet är det heteronormen, menar han. Själv har han slutat försöka assimilera sig, det är ingen idé så länge samhället inte accepterar såna som honom.
- Så länge fortplantningsbiologin dras ända ut i färgen på bebisfiltar så har vi en lång väg att gå innan bilden av mannen och kvinnan och den lyckliga kärleken förändras.