Queer hjälte... hjältinna?
Jag var queer! Åtta-tio år och bokslukare med förkärlek för könsöverskridande hjältar. Georgina vägrade klänning, stillsamt uppförande och söta frisyrer.
Foto: Pelle Johansson
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att Femböckerna vid en nutida genomläsning känns oerhört långtråkig - barnen äter en stor del av tiden! - är en annan sak. Liksom att George faktiskt var underordnad Julian. Se där, könsmakten!
I mammas gamla barnböcker från 1920-talet fanns en annan hjältinna: Cowboy Kitty. En vild tös som red och kastade lasso som vilken karl som helst.
Flickor fick vara busiga och pojkaktiga före puberteten i många av den tidens böcker. Bara de inordnade sig i ledet mot slutet av berättelsen. Läsaren skulle lära sig vad som gällde i längden för kvinnokönet.
I elva-tolvårsåldern ändrade jag hjältefokus till Robin Hood. Men jag visste att det var hopplöst. Snart skulle jag vara kvinna: mensen molade i magen. Och han var man = en människa med andra villkor...
Jag ville ha nya hjältar. En period låg sjuksköterskorna Cherry Ames och Ann Barton bra till. Men så insåg jag att mamma, nattsköterska, var mer spännande än sina fiktiva kolleger.
Det var då jag hittade biografier över forskare, konstnärer och upptäcktsresande från verkliga livet. Och blev tonåring.