Putte fyller 80

Jazz Nog hade Putte Wickman varit värd en rejäl cd-box nu när han fyller 80, still going strong i svenskt jazzliv.Hans karriär är lång och brokig, med många toppar och spännande artistmöten, alltifrån Alice Babs och den s k Parisorkestern i slutet av 1940-talet, till orädda utflykter i folkton, klassisk musik och kyrkoturnéer, ett svåröverskådligt antal skivinspelningar och nu på senare år det återupptagna samarbetet med Alice Babs, varvid cirkeln sluts.På toppSom klarinettsolist tycks han spela på topp i stort sett för jämnan, melodiskt uppslagsrik och nyfiken, med en märkvärdig förmåga att undvika stilklischéer. Lagom till 80-årsfirandet kommer cd:n We will always be together, där Putte Wickman möter pianisten Jan Lundgren, basisten Jesper Lundgaard och trumslagaren Alex Riel.Albumet ger flera fina exempel på Wickmans varma balladton, men också hans förmåga att tänja gränser och utmana sig själv, som när han far iväg i ettriga tonkaskader i Spring can really hang you up the most. Jan Lundgren är lyhörd spelpartner, med en stilelegans och fantasi som står i nivå med Putte Wickman själv. Här finns mycket av den lekfulla dialog, det slags givande och tagande som visat sig vara en fruktbar sporre för hans spel, t ex när Wickman och Lundgren kommenterar och fyller i varandra i den sistnämndes rytmiskt uppsluppna Second time first. Balladpräglat albumDet är symptomatiskt att Wickman trots sin lättillgänglighet inte väljer den bredaste vägen, utan är öppen för överraskningar. We will always be together är ett balladpräglat album, dock inte de mest kända standardlåtarna utan en repertoar lite från marginalen, som den romantiska, både lättsamma och rörande swingballaden I remember Bill. I andra stunder spelar Wickman cool bluesballad som ingen annan klarinettist i världen.I en jubileumsutgåva av skivan ingår en samlings-cd med smakprov från Putte Wickmans skivutgivningar på senare år, däribland några spår från mötena med Modern jazz quartet-legenden John Lewis.Tanken är god, men jag hade som sagt föredragit en mer omfångsrik samling, helst en retrospektiv box från hela karriären som också inbegriper t ex Wickmans mästerliga Telemann-tolkningar från 70-tal. Förhoppningsvis kommer det snart en sådan box.Lars Gullin uppmärksammasEn svensk jazzlegend som inte längre finns bland oss, barytonsaxofonisten och kompositören Lars Gullin, uppmärksammas på albumet Remembering Lars Gullin av veteranerna Jan Allan, trumpet, Rune Gustafsson, gitarr och Georg Riedel, bas, i sällskap med sångerskan Gunnel Mauritzen, i liveupptagningar från Sanda kyrka.Mauritzen gör ett styvt jobb med att avlocka de folkloristiska kvalitéerna i Gullins melodier, men likväl är det trionumren som gör starkast intryck, när Jan Allans osentimentala trumpet får blomma ut och ta plats. Tillsammans med Riedel och Gustafsson har han en remarkabel känsla för den sköra lyriken i många av Lars Gullins låtar, och den kammarmusikaliska, lätta swingstudsen i nummer som Fine together och Lars meets Jeff står helt i samklang med Gullins musikaliska klimat.Lättsmält bossajazzAvslutningsvis nämner jag ett pianoalbum som kanske inte är direkt nyskapande men bjuder en hel del avspänd triojazz eller "softjazz", närmare bestämt Anders Perssons In person, samt sångerskan Pernilla Dahlstrands album Hur som helst, bjudande på lättsmält och lite väl strömlinjeformad bossajazz, med viss mysfaktor.(4 kajor:)Putte Wickman & Jan Lundgren: We will always be together (Gazell)Jan Allan m fl: Remembering Lars Gullin (J.A.M. production)(3 kajor:)Anders Persson trio: In person (Spice of life)(2 kajor:)Pernilla Dahlstrand: Hur som helst (PD production)