På asfaltsplätten utanför Kulturhuset Femman sjunker solen sakta. Röken från Boländernas tillverkningsindustrier sveper iväg i den tilltagande vinden och utanför den flagnade byggnaden där seminariet ska hållas köar publiken. En ung kvinna, Anna, är en av besökarna:
– Pussy Riot är ju från Ryssland, och det är jag med så jag är intresserad av att se deras konst. Sedan så vill jag ta del av deras erfarenheter av att leva i Sverige, säger hon med referens till att de två medlemmarna som håller seminariet för tillfället lever i exil här.
Anders Henriksson och Anna Lagerqvist är också på plats. Paret har med sig sina barn till seminariet, och Anna Lagerqvist berättar att barnen haft sina funderingar kring kvällen:
– För våra barn är det ju självklart att man får älska vem man vill, men det här ger andra perspektiv på frågan. De kommer ju inte att förstå allt som sägs under seminariet, men det är i alla fall ett sätt att närma sig ett svårt ämne, säger Anna Lagerqvist.
Hos äldsta dottern Disa Lagerqvist har dock intresset vaknat självmant:
– Jag har sett en del nyhetsinslag om Pussy Riot, och jag hoppas att de två medlemmarna som är här kan få uppehållstillstånd, säger hon.
Så öppnar dörrarna och kön släpps in i den dunkelt upplysta lokalen och efter en stund letar sig Alexey Knedlyakovsky och Lusine Djanyan upp på den låga scenen. De visar bilder från protester mot den ryske presidenten Vladimir Putin och berättar om hur feminist-aktivist-punkgruppen grundades i slutet av 2011.
– Vi tyckte att kyrkan försökte lägga sig i politiken och samhällslivet, så då tyckte vi att vi från politiskt håll kunde lägga oss i kyrkans verksamhet, säger Lusine Djanyan.
Videoklippet från aktionen i Frälsarkatedralen visas. Iklädda de karaktäristiska färggranna rånarluvorna och bjärta klänningarna genomför Pussy Riot aktionen. Det är ett intensivt, aggressivt framträdande som dånar ur kulturhusets rassliga PA-system.
– Texten riktar sig mot den rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kirill och handlar om att han hellre borde dyrka Gud än Putin, säger Alexey Knedlyakovsky.
De hårda tonerna till trots är stämningen på plats intim och gemytlig och det är ett eftertänksamt, stillsamt berättande vi får ta del av.
Senare under kvällen bjöds det även på ett framträdande av Uppsalas Anarkafeministkör, ett performance av Progressive Genitalia och elektronisk livemusik.