För en uttrycksform som så stenhårt slåss för att uppfattas som värdig ”kultur”-prefixet är det slående hur få spelutvecklare som faktiskt vågar bre på med de konstnärliga ambitionerna. Snygga tekniska lösningar och försäljningssiffror verkar alltid gå först – inte minst bland svenska spelföretag. I sak är det absolut inget fel med att förfina Battlefield-koncept eller göra ett spel med mäktiga explosioner – att driva ett företag innebär, för många, just det. Men variation friskar upp, och finns det någon som ställer sig i motsatsförhållande till den svenska spelbranschen så är det Jonatan ”Cactus” Söderström. Med en till synes aldrig sinande flod av hårresande konstspel, svinsvåra shoot ’em ups och surrealistiska äventyrsspel har Cactus gjort sig ett namn som den svenska indiescenens frontfigur. Och det välförtjänt.
Cactus Arcade 2.0 samlar närmare 20 stycken spel som Cactus producerat under de senaste åren och är, precis som originalet (som innehöll 35 spel), ett plågsamt tydligt bevis på den unge göteborgarens geni likaväl som på hans galenskap. Här finns små, snabba projekt som mer liknar lovande prototyper än färdiga spel. Den tidskrävande putsen och det pilliga finliret är inget som hålls högt, det viktigaste är att göra klart sitt spel – skapa snabba resultat av sina idéer (så nära en indieideologi man kan komma i dagsläget). Här finns spel som trollbinder med sin enkla briljans. Den spretiga men strömlinjeformade skapandeprocessen låter spelmakaren testa sina tankar och trimma det kreativa förloppet. Traditionella spel som Ultra Mission, där man styr en gevärsbeväpnad karaktär på uppdrag att rädda civila undan robotfångvaktare, som imponerar med sin känsla och fantastiska finish. Nydanande spel som Gamma 4, där hela spelet styrs enbart med mellanslagstangenten, som redan slagit hela indiecommunityt med häpnad. Allt med golvande stilsäkerhet i allt från musik till sparsmakade visuella element. Bestraffande plattformsspel och minimalistiska shoot ’em ups, allt i en salig blandning.
Cactus Arcade-samlingarna är peppmaterial för alla blivande spelskapare världen över. Det är också en imponerande uppvisning i bredd och spets från en spelutvecklare som har världen för sina fötter (han uppmärksammades nyligen i Time.coms lista över 2010 års bästa hemsidor). Indiescenen, den diametrala motsatsen till de storföretagande Hollywoodsagorna, har äntligen fått ett ansikte. Och ingen skulle kunna ge scenen samma udd som Cactus. Kanske kommer vi att, om 30 år, se tillbaka på Jonatan Söderström och hans punkiga treackordsspel och förundras över allt som föddes ur det kreativa kaoset. Kanske var det här den svenska spelscenen fick sin riktiga röst.