Pumpahuvudet Ryan Adams

Han är - jodå - som en Halloweenpumpa, inbjudande och med ett varmt skinande ljus inuti - det är bara det att man ganska ofta själv måste placera in ljuset i den tomma pumpaskallen för att få till det rätta skimret.
Så är det på Easy tider också. Jo, Everybody knows hade varit en riktigt bra låt, om Ryan bara hade ersatt den där hurtiga refrängen med något som matchar de skönt tillbakalutade verserna. Ja, Sheryl Crows stämsång i Two är superbt tillbakahållen, tänk bara om resten av arrangemanget inte varit så insmickrande. These girls med sina akustiska gitarrer och sin bitterljuva text är albumets definitiva höjdpunkt, tänk om han ändå lyft fram den bättre än som näst sista spår. Så där kan man hålla på.

För Ryan Adams verkar fortfarande rent fysiskt oförmögen att klämma ur sig ett fullödigt album, oavsett vilken del av spannet mellan altcountry och rock han prövar. Naturligtvis har det med produktionstakten att göra, sållade han och sorterade skulle man slippa sätta ihop sina egna, kraftigt redigerade, spellistor med best of Ryan.
Men nu är det är faktiskt ett och ett halvt år sedan han gav ut en cd. Med den produktionstiden borde Easy tiger ha en skarpare profil i stället för den tämligen slappa hållning den har - men om karln nu inte gav ut någon cd förra året så lade han i stället ut sådär en åtta albumliknande låtsamlingar på sin hemsida. Det, i kombination med att han sägs varit upptagen av avgiftning, kan förklara saken.
Easy tiger är nog hans nionde cd-album på knappt sju år och efter 2006 års lättillgängliga men sinsemellan helt olika Jacksonville city nights och 29 är den som helhet en rejäl djupdykning där de starka låtarna (utspridda som nummer 1, 5, 6, 7, 9 och 12) knappast kan hävda sig i konkurrensen av skivans andra, halvdana hälft.