Adam Sandler spelar ett förvuxet barn som inte riktigt finner sin plats i vuxenvärlden. Men det gör inget – vi skulle alla behöva en dos av hans naiva godhet och barnsliga förmågor. Så långt har jag beskrivit en stor portion av hans filmer.
Denna gång får vi följa Sam Brenner, vars höjdpunkt i livet var ett turneringssilver i arkadspelet "Donkey Kong" som trettonåring. Därefter har allt gått utför, och hans bästa vän (som är USA:s president) berättar att han i dag är ungefär lika användbar som en smed.
Men ödet har andra planer. Utomjordingar blir kränkta av videoklipp som Ronald Reagan skickar ut i rymden, och skickar en otippad invasionsstyrka bestående av gigantiska figurer från spel som "Pac-Man" och "Space Invaders". Vem måste träda fram som jordens frälsare om inte Brenner? Som om det inte vore nog hittar han en vacker och kompetent kvinna (Michelle Monaghan) som faller för hans barnasinne. Sensmoralen är: varför utvecklas, när universum till slut anpassar sig?
Visst är 3D-animationerna snygga, men det är ungefär allt. Precis som i Sandlers förra kalkon "The Cobbler" (2014) är det oklart vem Pixels riktar sig till. Båda filmerna är nostalgiska över en tid som dagens unga inte har en relation till, men tonen är för barnslig för att tilltala de som minns. Kanske riktar den sig till Sandlers favoritkaraktär: förvuxna barn som inte riktigt finner sin plats i vuxenvärlden.