Publiken är en del av konstverket

På 60-talet uppstod Fluxus, en konstnärlig rörelse som ville göra betraktaren till en medskapare av konstverken. Klyftan mellan konsten och publiken skulle överbryggas och betraktaren involveras i upplevelsen, inte bara med synen utan med alla sinnen. Det var något nytt, en brytning mot den rådande normen där konstverket stod i centrum, var självtillräckligt. Där betraktarens roll var att titta, beundra och begrunda.
— Tidigare ansåg man att det var i själva konstverket som meningen fanns. Men under 1900-talet har betraktarens och konstens kontext har fått allt större betydelse, säger Åsa Thörnlund som har skrivit en magisteruppsats om betraktarpositioner på Konstvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet.

Alltså: förändras något i konstverkets omgivning, om en vägg målas om eller om en strålkastare slås på, förskjuts också verkets betydelse en aning. Men framförallt upplever betraktaren konsten på olika sätt beroende på kön, bakgrund och nationalitet, den så kallade sociokulturella kontexten. Var och en gör sin egen tolkning och varje tolkning är unik.
— På 60- och 70-talen ville många konstnärer också göra betraktaren medveten om sin kropp och om att hela kroppen medverkar vid skapandet av betydelser, inte bara blicken. Att se på konst är mer än enbart en visuell upplevelse, säger Åsa Thörnlund.
Fortfarande är det så att de flesta besökare på en konstutställning är inriktade just på att titta, menar hon. Man kliver in i rummet och ser sig omkring, utan att vara medveten om sina andra sinnen.
— Därmed är man inte heller lika medveten om sin egen delaktighet i processen. Man går omkring och tror att betydelserna redan finns där, säger Åsa Thörnlund.

Publiken är en del av konstverket

Under 1900-talet har synen på publikens roll inom konsten förändrats. Betraktaren har alltmer setts som en medaktör i skapandet av betydelser.