För ett drygt år sedan dansade Wired-redaktören Chris Andersons bok Free ett varv på bestsellerlistorna och försvann sedan i tysthet. Anderson hade gjort sig känd med sin förra bok, The Long Tail, där han med gott humör visade hur nätförsäljningen vände upp och ned på gamla idéer om utbud och efterfrågan. I Free ville han reda ut hur man ska kunna ta betalt för kvalitet på nätet – eller om man ens ska försöka. Tyvärr slutade hans bok i ett stort ”jaså”. Tidningsmakaren Anderson hävdade frankt att text inte längre var något som kunde kosta pengar. I alla fall kunde inte tidningar och tidskrifter ta betalt för det i digital form. Anderson skrev intressant om reklamradions framväxt i USA. Men ett centralt begrepp i mediehistorien nämnde han aldrig med ett ord. Nämligen ”public service”. Det fanns helt enkelt inte på hans karta. Inte ens BBC.
Jag kommer att tänka på den vita fläcken i Andersons resonemang när svensk public service-debatt vaknar till liv igen. SR:s vd och vice vd Mats Svegfors och Cilla Benkös artikel på DN Debatt den 19/2 var det tydligaste exemplet på hur public service-aktörerna vill något annat och mer än statsmakterna. Lägg inte band på oss, säger de. Låt public service utvecklas längs sina egna linjer.
Det finns anledning att vara kritisk främst till SVT:s utveckling – det ser inte bra ut att man gör mer nojs-tv och samtidigt nästan lagt ned all seriös drama-produktion. Men är det någonstans public service verkligen visat framfötterna vad gäller kvalitet är det på nätet.
Alltså hajade jag till ordentligt när regeringen i december införde en förhandsprövning av nya tjänster inom public service – att nya digitala satsningar nu måste godkännas på regeringsnivå. Som ofta förklaras problemet med att det rör sig om EU-regler. Statliga medel – och dit räknas licenspengar – ska inte tillåtas ”snedvrida” konkurrensen på medieområdet. (Samma EU-regler verkar inte ha hindrat Berlusconi att göra skit av all italiensk tv, inklusive den statliga.) Och det är här borgerliga kulturpolitiker får problem med public service, som man annars säger sig stå bakom. Den är nämligen till för att ”snedvrida konkurrensen” genom att sätta en kvalitetsnivå som de kommersiella aktörerna har att förhålla sig till. Och det gäller inte minst på webben.
Det är främst BBC, men också svensk public service, som höjt ribban för kvalitet på nya webbsatsningar. BBC har framgångsrikt byggt upp trovärdig nyhetsförmedling via nätet och utformat tjänster som ”öppna arkiv” – svenska SVT Play är en gren på samma träd. Det är just på den punkten man måste få peka ut nya riktningar. Anderson har rätt när han pekar på svårigheten i att ta betalt för nätpubliceringar. Alltså är public service-lösningar förmodligen en mycket viktig pusselbit om man vill utveckla seriösa nätmedier. Om ingen vill ta den diskussionen beror nog på att man i ideologisk nit kör huvudet i sanden.
Ola Larsmo, författare och ordförande i svenska PEN, skriver krönikor på UNT Kultur var fjärde vecka.