Public Enemy kan lyfta ett tak

Public Enemy är måhända inte längre samhällets fiende nr 1, men de vet hur man lyfter ett tak, skriver Johanna Åberg.

Foto: Staffan Claesson

Kultur och Nöje2011-07-20 09:26

Vissa händelser är så osannolika att de blir en händelse i sig. Att hiphoplegendarerna Public Enemy skulle göra turnéns enda spelning i Norden på lilla Katalin är en sådan händelse. Och visst blev konserten något att minnas – men inte bara som lustig grej, utan också som spelning.

Public Enemy har en välkommen distans till sin egen storhet. Före start sjungs publiken upp. En tunn sky av generat fniss ligger över lokalen, men från scenen spelar man glatt med. ”Du vet väl att du är på en hiphopkonsert?” tillrättavisas en person längst fram. ”När vi skriker ’aaight’ så ska du svara ’aaight’”. Nåväl, det må vara hur det vill med Uppsalapublikens hiphopmässighet – det tar sig snart ordentligt.

Chuck D kommer in för ett kort Public enemy no 1-intro, följt av Can’t truss it. Det stora jublet börjar när sidekickarnas sidekick Flavor Flav kommer in med ett skutt. 911 is a joke, låten som en gång för alla etablerade Public Enemy som en politisk grupp, följs av Welcome to the terrordome och man kan inte annat än imponeras. Bandet som skakade om hiphopvärlden under ett par år i slutet av 1980-talet och under övergången mot 1990-talet är måhända inte längre samhällets fiende nummer 1, men deras energi är stor. Den gudabenådade galenpannan Flavor Flav gör förstås sitt till som Public Enemys egen duracellkanin. Beatsen pumpas ut i högt tempo och crossoverfaktorn är hög. När Dj Lord får en egen stund på scen och slänger in Nirvanas Smells like teen spirit känns det ovanligt passande. Rock eller hiphop, ibland är beröringspunkterna fler än vanligt.

Chuck D visar också att varje hårt skal döljer en mjukis och pratar mellan låtarna om att USA bör gå Sveriges väg, inte tvärtom, för att få ett mindre våldsamt samhälle. Han pratar om hur hiphoppen, när den är som bäst, samlar oss alla till ett enda folk. Monologen slutar i och för sig med ett ”fuck the government!”, men Chuck D vore väl inte Chuck D om han inte var lite arg ...

Public Enemy går igenom de stora hitlåtarna. Extra old school-doftande Don’t believe the hype, suggestiva Black steel in the hour of chaos. Efter någon timme riskerar konserten att få alltför starka medleyvibbar, men samtidigt är konserten generös. Public Enemy reser inte hela vägen till Uppsala för en fjuttspelning, i stället blir det till sist tre timmar långt.

De tar också upp en näve lokala rappare på scen, bland dem Henry Bowers (Nils Jansson) och Big O (Okay Karan). Publiken jublar åt insatserna och Chuck D ser uppriktigt imponerad ut.

Så blev Uppsala och Public Enemy ett med varandra en sommarkväll. Otippat, men med en glädje och energi som måste känts långt utanför Katalins väggar.

MUSIK

Public Enemy
Katalin, Uppsala, tisdag

Bäst: Bastunga Bring the noise, med fantatiskt publikgensvar. Energin överlag.
Sämst: Medleyvibbarna framåt slutet av konserten.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!