Sladder, skitsnack, ryktesspridning, tisseltassel, prata bakom ryggen, förtal. Kärt barn har som bekant många namn. I alla tider har vi människor ägnat oss åt det som enligt Nationalencyklopedin definieras ”löst prat som sprids från person till person”.
− Skvaller innefattar alltid minst tre personer: de två som skvallrar, och den som det skvallras om. Att prata om andra människor är det vanligaste samtalsämnet och har varit i alla tider, säger talspråksforkaren Viveka Adelswärds som bland annat skrivit boken "Till struntpratets lov" (2009).
Historiskt sett har skvaller aldrig haft någon särskilt hög status. Ändå bygger en stor del av våra kulturyttringar på just skvaller. Truman Capote gick så långt som att säga att ”all litteratur är skvaller”.
Skvallret har ofta kodats som något kvinnligt, vilket ord som skvallerkärring och sladdertacka vittnar om. I själva verket har det aldrig funnits någon tydlig skillnad mellan könen när det gäller småpratandet om andra människor. Exempelvis var det männen som först gjorde sig kända för "klatsch" (tyska för skvaller) i de tyska kaffestugorna på 1700-talet.
Ett exempel ur den klassiska litteraturen är William Shakespeares ”Othello”, som just nu spelas på Stockholms stadsteater. Genom att sprida lögnaktigt skvaller splittrar den onde Jago kärleksparet Desdemona och Othello. Som en modern version av Jago har vi sett den intrigerande Frank Underwood i populära Netflix-serien ”House of cards”. Genom att föra vidare information, ofta kryddad med lögner, banar han väg för sig själv ända upp till toppen. Och i tv-serien ”Gossip Girl”, bygger handlingen på att skvaller skickas till ungdomarna från en okänd källa på fashionabla The Upper East Side i New York.
Nyckelromanen som genre är kanske det tydligaste exemplet på ett berättande som, beroende på synvinkel, kan beskrivas som skvaller. Romanens innehåll har tydliga likheter med verkliga händelser och människor, men till skillnad från exempelvis en ansvarig utgivare på en nyhetstidning kan författaren inte fällas för förtal, då denne kan hävda sig ha skrivit fiktion. Tidigt ute var August Strindberg, som skrev ner mängder av människor och på sin tid var extremt kontroversiell, men i dag räknas till ett av vår tids stora genier. Hård kritik drabbade också Carina Rydberg när hon gav ut den självbiografiska ” De högsta kasten” (1997) där en rad svenska kändisar hängdes ut. I uppföljaren ”Djävulsformen” (2000) hämnades hon på några av sina kritiker och det hela fick en extra snurr. En modern version av Strindbergs bevingade ord: ”Akta dej din jävel, vi ses i min nästa roman” I dag ser vi ytterligare en våg av bekännelseromaner där författaren inte tvekar inför att offentliggöra detaljer ur andra människors privatliv. Karl-Ove Knausgård torde vara den största och mest hyllade. Skvallret har då blivit konst.Inte heller klass verkar spela någon roll när det kommer till struntprat och intriger. I tv-serien ”Downton Abbey” skvallras det lika mycket i köket hos tjänstefolket som i herrskapets salonger. Här utgör det snarare en oskyldig kuliss som orsakar spänningar men också allianser. I Uppsala stadsteaters uppsättning av Neil Simons ”Skvaller”, med premiär den 17 januari, får vi följa en samling överklassmänniskor i New York genom intriger, lögner och skitprat.
Skvallret har historiskt betraktats som något fult och förbjudet. I Ordspråksboken i Bibeln står att ”Den lösmynte röjer en hemlighet, den pålitlige bevarar ett förtroende” och att ”En falsk man vållar strid, baktalaren skiljer vänner åt.” 1677 rabblade man första gången ramsan ”Skvallerbytta bing bång” om skvallerbyttan som slutligen får smäll på käften. Men enligt flera forskare har skvaller också positiva aspekter, som att få oss att skapa band och känna gemenskap med andra människor. Viveka Adelswärd har märkt en förskjutning när det gäller termens betydelse.
− Tidigare har det varit väldigt tabubelagt att skvallra om andra människor och skvaller var nära förknippat med förtal. I dag med alla nya medier har skvallret blivit mycket mer självklart och också mindre moraliskt drabbande. Att sitta och skvallra eller läsa en skvallertidning är inte så farligt.
Hon tror också att det kan ha att göra med den rådande kändiskulturen där folk är kända för att vara kända och hellre får negativ uppmärksamhet än ingen alls. Eller för att citera författaren Vilhelm Moberg, som var tidigt ute med denna insikt: ”Folk som man inte talar skit om är det ingenting med”.