Nere vid havet mellan Varberg och Falkenberg håller han till, Lars Kepler. Han gillar att bada, åka bil och tänka ut nya intriger, han är 52 år, skäggig och har en släng av social fobi. Alexandra och Alexander Ahndoril skrattar till när de berättar om sin författarpseudonym. Lars Kepler är i allra högst grad närvarande, han vill saker och tycks ha både humor och svärta i sitt sinne. Fram till för cirka ett år sedan var det ingen, inte ens parets barn, som visste vem Lars Kepler var. Sedan kom det stora avslöjandet. Aftonbladets reporter knackade på dörren sent på kvällen och konfronterade uppjagat författarna.
Keplers identitet var ute i ljuset. Sommarstället på den halländska kusten var plötsligt en högintressant plats för landets medier och familjen Ahndoril lämnade i all hast huset och åkte hem till Stockholm.
Alexander pekar på en friggebod han började snickra på förra sommaren. Det är än så länge en ofärdig träram med högväxande gräs som sticker ut lite här och var.
- Vi bara lämnade allt, hann inte ens stänga igen för vintern. När vi kom tillbaka hit i våras hade rören frusit sönder, det var mycket som var halvfärdigt, säger han.
I huset som har gått i arv i Alexandras familj pågår en ständig renovering. Golv ska läggas och väggar färdigställas. Och de gör nästan allt själva. Ett behagligt avbrott från författarens stillasittande vardag. Det är öppet, ljust och på många sätt idylliskt. Barnen gungar och leker på gården. Det är svårt att föreställa sig att det är vid bordet i rummet med det stora fönstret som Lars Keplers ofta blodiga och nervkittlande thrillers om kriminalkommissarie Joona Linna skapas.
- Kepler är en befrielse och det är utan tvekan en förändring jämfört med vad vi vanligtvis skriver. Namnet, pseudonymen, gav oss stilen direkt, säger Alexander.
Vi sitter ute på altanen under ett parasoll. De tre döttrarna leker snällt, vana vid att mamma och pappa är hemma men upptagna. Jag undrar om det inte är svårt att få ihop vardagen, med barn som vill ha uppmärksamhet, leka och stoja, att samtidigt vara kreativ, hitta lugnet att skriva. Det handlar om att vänja sig och att acceptera situationen, säger de.
- Jag var orolig när vi skaffade barn att det skulle bli svårt att fortsätta skriva, men det går alltid, man hittar former för det. Jag har skrivit med Nora i knät, det tar bara lite längre tid när man skriver med en hand, säger Alexander.
- Alla tre barn har förstört en dator för mig. Det var en period när de var i tvåårsåldern som de nästan började gråta när jag tog fram datorn och skulle skriva. Men samtidigt tror jag det är bra för barnen att se ens arbete och de förstår att vi måste jobba, fyller Alexandra i.
De är oerhört samspelta. Pratar växelvis, fyller i luckor och plockar upp varandras trådar. Likartat tycks arbetet med Lars Keplers romaner se ut. Varje morgon har de möten, diskuterar nästa steg, skriver små lappar och lägger upp ett slags storyboard där intrigen ritas upp. Sedan tar ett lustfyllt skrivande vid.
- Vi går bara på inspiration. När jag skriver mina vanliga böcker och inte kommer någon vart får jag tänka på annat eller läsa en bok. Nu hoppar jag bara över allt som inte vill komma och mejlar Alexandra det jag har fått ihop i en scen och så lägger hon till eller skriver om, säger Alexander.
De återkommer ständigt till hur lustfyllt arbetet med Lars Keplers romaner är. Böckerna vill bli skrivna, säger Alexandra och en tredje roman om kriminalkommissarie Joona Linna är redan på gång. Någon slö sommar i solen blir det inte.
- Nej, vi tar inte ledigt, en meningsfull dag är en dag då man har fått skriva, säger hon.