Provokatörerna: Hellre galen än mediefenomen

Det råder ett stort lugn i Maja Lundgrens kök i Stockholmsförorten Midsommarkransen. Kaffe bjuds ur äggskalstunna kaffekoppar, samtalet som förs är lågmält och eftertänksamt.
Annat var det när Myggor och tigrar gavs ut för nästan två år sedan. Då var tonläget så hätskt att bränslet till debatten på landets kultursidor räckte i ett halvår.
Det är kulturhöst och nästan alla undrar om Maja Lundgren är galen. Eller paranoid, bräcklig, sjukligt konspiratorisk, narcissist med storhetsvansinne, kolerisk, missunnsam, psykotiskt rättshaveristisk, drabbad av hjärnspöken, hämndlysten, illvillig, psykiskt labil, sammanfattade Lena Sohl läget i tidningen Bangs höstnummer 2007.
- Fast det var nästan värre att bli anklagad för att vara ute efter att tjäna pengar eller få uppmärksamhet. Att beskyllas för att vara ett mediefenomen - det var riktigt förolämpande. Däremot tycker jag inte att det är något negativt med att vara galen, säger Maja Lundgren.

Vid det här laget har hon haft gott om tid att reflektera över publiceringen. Ångrar hon de hätska parallellerna mellan camorran i Neapel och den svenska kultureliten? Eller namngivningen av personer som hon uppfattar som självskrivna medlemmar i den patriarkalt uppbyggda kulturmaffian?
Nej, Maja Lundgren tycker fortfarande att hon gjorde rätt. Hon var medveten om att publiceringen skulle innebära en brytning med den kulturvärld som hon själv under lång tid var en del av. Hon visste att det skulle bli skandal - och har tagit konsekvenserna av det valet. I dag lever hon utanför den gemenskap hon tidigare var en del av.
- Jag tror inte att det är så många som skulle vilja byta med mig, men för mig är det okej, säger hon.
- På ett sätt är jag ensam. Men det är ett medvetet val. I dag har jag ett fåtal väldigt goda vänner och min familj. Jag har inga halvbekanta och väldigt få bekanta - jag vet att jag inte klarar av halvfalska situationer med folk som är konkurrenter, men låtsas vara vänner.

Av naturliga skäl skriver hon inte längre för någon kulturredaktion. Aftonbladets kulturavdelning, där hon tidigare var medarbetare, skildrades på ett synnerligen nedgörande sätt i Myggor och tigrar. Nu är hon, på alla sätt, en fri skribent som delar tiden mellan den egna bloggen och författandet. Nyligen blev hon klar med sin nya bok, som ges ut nästa höst på Bonniers förlag.
- Jag får i alla fall ge ut en bok till där, sedan vet jag inte. Det kan hända att de tyckte att uppståndelsen kring Myggor och tigrar var för jobbig. Men den här boken ger de ut i alla fall, annars skulle det se ut som om de sparkat ut mig, säger hon med ett snett leende.
Den nya boken är också en samtidsroman - men har annars inga likheter med Myggor och tigrar. Om den förra texten skrevs under stor ångest var den kreativa processen den här gången mest lustfylld. Så här lång tid före publiceringen vill Maja Lundgren inte avslöja handlingen i boken, men säger att den är allvarlig, men glad och poetisk.
- Pompeji blev en succé och Myggor och tigrar en skandal. Sedan dess har jag blivit mycket lugnare och starkare - usch, vad obehagligt det låter när man beskriver det så! Men både rädslan för camorran och för kulturmaffian har försvunnit.
Maja Lundgren är väl medveten om att hon har ett provokativt drag. Redan som liten gjorde hon sig känd för sina vassa kommentarer, snabba replikskiften i bästa Groucho Marx-stil. Kanske har det att göra med att hon som lillasyster, med tre stora syskon, var tvungen att öva upp sin verbala förmåga, säger hon.
- Och jag tror tyvärr att det krävs en del hybris för att vara författare. Hårt arbete och självöverskattning är bra drivkrafter.

Maja Lundgren valde i Myggor och tigrar att skildra världen ur en rädd, närmast paranoid människas perspektiv. Beskrivningen av dolda budskap i tidningsrubriker och blinkande billyktor bidrog inte till att stärka hennes trovärdighet. Hon tror själv att de kusliga och mångtydiga inslagen i boken bidrog till att göra diskussionen kring den så hätsk.
- Det där väldigt oroväckande och vaga tror jag gjorde att reaktionen blev kraftigare. Om jag bara hade skrivit en skandalroman om att jag varit ihop med en gift man hade det nog inte setts som så skandalöst.

Med intresse har hon följt årets stora kulturdebatt om konstnären Anna Odells iscensatta psykos på Liljeholmsbron. Maja Lundgren tycker inte att konsten står över lagen och anser att om Anna Odell befinns skyldig till brott så ska hon dömas. Samtidigt tycker hon att det finns klara paralleller mellan Myggor och tigrar och Odells konstprojekt.
- Hon utsätter sig själv och andra för ett experiment. Det finns en sorts risktagande i det hela, det är nästan en sorts kamikazeprojekt. Även om det är både olagligt och omoraliskt att göra så där så tycker jag det är konst. Och det kanske finns en samhällsnytta i det - om det leder till att man börjar diskutera ifall bältesläggning är så nödvändigt alla gånger.
Vad uppnådde du själv med Myggor och tigrar?
- Det där är en väldigt svår fråga. Jag tror inte att så mycket har förändrats i kulturvärlden, med de strukturer som råder där. Men chefskapet på Aftonbladet ser annorlunda ut i dag, där kan boken ha påverkat. Och jag tycker att det är en fruktansvärt bra bok, jätteviktig som tidsdokument och som poesi.

Provokatörerna: Hellre galen än mediefenomen

Hämndlysten, paranoid - kanske galen? När det stormade som värst kring Myggor och tigrar ifrågasattes Maja Lundgrens mentala hälsa. Nu är hon färdig med en ny bok - men ångrar fortfarande ingenting.