Provocerande om Knutbydramat

Vägen hem är ett spännande formexperiment, en dokumentär som gör tydliga anspråk på att vara äkta, samtidigt som den inte hymlar med att åtskilliga scener är återskapade med hjälp av skådespelare.
Filmen flackar fräckt mellan låtsasintervjuer och äkta intervjuer, spelade känslor och genuina känslor. Nog för att rekonstruktioner är vanliga inslag i dokumentärgenren, men de har sällan getts en så framträdande och utmanande roll som här.

Ofta är det farligt svårt att avgöra var det oförfalskade originalmaterialet slutar och det fabricerade tar vid. När Emil Almén från Uppsala Stadsteater predikar som Helge Fossmo i Knutbyförsamlingen mimar han till autentiska ljudinspelningar, bara för att i nästa scen själv utföra en näst intill perfekt imitation av samma pastor, med dialektala egenheter, ett överlägset leende och en genomborrande blick. I andra scener är det verklighetens Helge Fossmo vi ser, skrämmande lik Emil Almén, eller om det är tvärtom...

På detta sätt blandas den oförvanskade verkligheten med den förmodade verkligheten ända till dess att man tvingas ta ställning. Antingen sväljer man dramatiseringarna med hull och hår eller så intar man samma misstänksamma attityd till filmen som Liza Marklund-kritikerna har till boken Gömda.
Syftet med dramatiseringarna tycks vara att fylla i luckorna i journalisten Karin Swärds redan omfattande dokumentation kring Knutbytragedin, inte för att göra storyn bättre, det behövs nämligen inte, utan för att göra den bild- och ljudmässigt komplett.

I filmens inledningsscen irrar barnflickan Sara Svensson runt bland ljusskygga existenser på Sergels torg för att få tag på ett skjutvapen. Redan där fastställs det absurda och unika i Knutbyfallet: en klenröstad, försynt och from kristen som enligt egen utsago blev programmerad att utföra ett dubbelmord, planerat av en karismatisk pastor som drev ut onda andar genom att ha sex med henne.
Karin Swärd skildrar våldsdåden med återhållsam värdighet. En eldkvast från en revolvermynning lyser upp sovrumsfönstret på Knutbyvillan i vinternatten. Resten lämnas åt fantasin.
Ganska snart blir det också tydligt att det spektakulära brottet inte är det viktigaste i den här filmen. Det Karin Swärd skildrar allra bäst är i stället stämningarna i Knutbyförsamlingen vid den här tiden, den stränga doktrinen kring himmel och helvete, synd och straff samt de sociala spänningarna i en sammansvetsad grupp som säger sig sitta inne med den upphöjda, obefläckade sanningen.

Liv Mjönes fångar Sara Svenssons personlighet på pricken, åtminstone den som hördes på rättegångsbanden. Anna-Lena Strindlund gör samma bedrift med sin karaktär Åsa Waldau, även kallad Kristi brud.
Filmens svagaste länk är scenerna där Karin Swärd själv träder in i handlingen, spelad av Lena Carlsson. TV 4-reportern framställer sig själv som en förtroendeingivande och reko journalist mitt i ett blodtörstigt mediedrev. Det småtaffliga snacket på TV 4:s redaktion är också en rejäl tempo- och kvalitetssänkare.
Vägen hem ger inga svar, men en rejäl bakgrund till dramat i Knutby den där vintern för fem år sedan. Om den är fullständigt sann vet bara de inblandade själva och den högre makt de har valt att viga sina liv åt.

Provocerande om Knutbydramat

Karin Swärd debuterar med en spelfilm som också är en dokumentär. Vägen hem tar sig provocerande stora friheter i hanteringen av Knutbydramat, skriver Björn Lövenlid.