Projekt Mozart avslutat med acklamation

Tre pianokonserter av W A Mozart varje konsert två dagar i följd — detta jätteprojekt avslutades i torsdag kväll. Samma kombattanter som första kvällen: Uppsala Kammarorkester med Howard Shelley i dubbelrollen som dirigent och pianosolist spelade med samma geist och precision.Torsdagskvällens först framförda verk, Pianokonsert 6 B-dur är relativt tidigt komponerat, från 1776 då Wolfgang fortfarande hade att tampas med en sur ärkebiskop i Salzburg. På blåsarsidan är verket originellt orkestrerat med oboer i toppen i yttersatser, flöjter i mellansatsen, fagotter i botten och hiskligt höga hornstämmor därtill. Även om konserten stundtals krävde blixtrande virtuost spel av solist Shelley så är det inget direkt nydanande verk; men det utstrålade genom sitt framförande både frisk glädje och kantabel ro.   Pianokonsert 16 D-dur är från 1784, alltså från början av tiden i Wien. Här är det frågan om musik avsedd att imponera på den (förmodat) kräsna publiken i huvudstaden. Där är festivitas med tillagda trumpeter och pukor; klangskiften, lyrik och möjlighet till kontrapunktisk tydlighet genom rik träblås- och fyllig stråkklang. För att inte tala om hur den virtuosa pianosolostämman inte rivaliserar med orkestern utan konstant samarbetar till maximala uttryck. Särskild verkan utgjorde kontrasten mellan andra satsens innerliga kantabilitet (där växelreplikerna piano/träblås var speciellt vackra) och sista satsens rustikt rättframma rondo med elegant inlagda subtiliteter och överraskningar i virvlande snabb gestik. En mogen mästares musik i ett kongenialt framförande. Avslutningen på projekt Mozart med Pianokonsert 23 A-dur (1786) gav underligt nog liknande upplevelser. Underligt därför att här presenteras ny, mjukare orkesterklang med klarinetter i stället för oboer, inga trumpeter och pukor. I första satsen verkar en nu luttrad Mozart ha försökt att återvinna sin musikpublik. Strukturen är så "normal" det bara går i tematiska relationer och växelspelet, även om det finns mörkare schatteringar. Men mellansatsen i fiss-moll upplevs som själen i verket. I musikens ofta täta kromatik och melodik finns en stämning av resignation och hopplöshet som verkligen berör. Den efterföljande sista satsens rondo kommer då som en glädjens solstråle in i ett mörkt kvavt rum. En riktigt omruskande känsloupplevelse som musikerna med sitt känsliga spel får ta på sig ansvaret för. Enastående spelglädje på slutet var som porlande vatten ur livets källa.Stående ovationer igen. Nu kan den enastående Howard Shelley tillsammans med Kammarorkestern efter detta Herkulesarbete göra ett välförtjänt besök bland storheterna på Musikens Olymp.