Proggarna Yes i god form

Engelska gruppen Yes har alltid varit något av ett flaggskepp när det gäller proggrock, art­rock, symforock eller vad man nu vill kalla genren.Eftersom det gått 36 år sedan albumdebuten får man väl säga grattis till att bandet fortfarande kan turnera och dra en ordentlig publik. Låt vara att det var ett ordentligt nedbantat Globen som konserten gavs i. Någonstans runt 4 000 låg publiksiffran på enligt uppgift.Starkt också att kunna sätta ihop nästan hela laget från de gyllene åren igen. Bortsett från trummisen Bill Bruford finns de fyra andra kvar från början av 70-talet. Men Brufords ersättare Alan White har också varit med riktigt länge nu. Sångaren Jon Anderson (med en av rockvärldens ljusaste röster), gitarristen Steve Howe, basisten Chris Squire och klaviaturspelaren Rick Wakeman är alla stora stilbildare inom den här sortens musik.Det är inget tvivel om vilken talang och spelskicklighet som behövs för att kunna framföra den intrikata och krävande musiken. Yes är inte direkt kända för att göra korta popdängor. Gruppens kompositioner har många gånger haft lika mycket att göra med kontemporär konstmusik, jazz och folkmusik som rock. Fast inget skulle fungera utan den tyngd och puls som rocken ger.Fortfarande efter den långa verksamma tiden vill medlemmarna sympatiskt nog bjuda fansen på något extra — eller om det handlar om att ge åld­randet en match i stil med att köra Vasaloppet. Den pågående turnén bjuder nämligen på rejältlång speltid med paus i mitten (för att bandet ska ha "tea and biscuits").Konserten inleddes som vanligt med ett utdrag ur Igor Stravinskijs balett Eldfågeln. Den gick snabbt över i Going for the one för att följas av i första hand de låtar som gruppen blev kända för på 70-talet. Härligt nog.För fortfarande är kompositioner som All good people, Sweet dreams, Roundabout och den suveräna versionen av Yours is no disgrace mycket lyssningsvärda. Visst, de innehåller allt som många recensenter genom åren avskytt, men vem bryr sig.Inte den här publiken i alla fall och inte farbröderna på scenen heller. Rick Wakeman tar glatt på sig silverrocken när det bär till och Jon Anderson liknar mest en väckelsepredikant på scenen.Den fluffiga scendekoren för tankarna till något barnprogram på tv. Passande nog kanske för gruppmedlemmarna verkar inte ta sig själva på alltför stort allvar längre, skönt nog. Då och då skymtar en stor dos självironi igenom. Då låtarna gjordes var pretto-nivån hög så det förslog. Nu gör man blues av Roundabout och Squire spelar munspel på en låt.Annars är det obligatoriska akustiska avsnittet en av höjdpunkterna, avslutat med Uppsalakompositören Hugo Alfvéns mest kända slinga. Medlemmarna i Yes tycks också de veta att Uppsala är proggrockens huvudstad i Sverige.