Profet i sin egen stad

Anders Widmark är visuell som få pianister. Det gäller inte främst de clowngranna byxorna han var klädd i på torsdagens konsert i Missionskyrkan, utan hur man tydligt kan följa musiken i hans kropp. Den hukande ställningen och blicken mot tangenterna, händerna kupade som för att fånga tonerna. Ibland visar sig anslagen först i hans axlar för att sedan tydligt rinna ner genom armar och fingrar. Det är inte så lite fascinerande.Vill man övertolka kunde man på konserten se hur han väntade på att musiken skulle komma till honom, med vänsterfoten vickande i takt långt innan melodiernas första toner landade i tangenterna. Inte konstigt att publiken var andäktigt tyst och alltid väntade på att musiken skulle klinga ut innan applåderna bröt loss.Av Anders Widmarks karriär får man intrycket att han är en musikalisk sökare. Poplåtar med Sara Isaksson, jazzvisa med Helen Sjöholm, opera för jazztrio med slagverk - och två mycket olika album med sakral musik (Psalmer 1997, Hymn 2004). I den senaste skivan med tillhörande soloturné är sökandet inbyggt i själva musiken. Melodierna trevar, rör sig från basregistrets åskdunder till klirrande som från istappars solgnister, han spelar med motsatser både rytmiskt och harmoniskt.Det är lätt att se det som en - kanske oavsiktlig - kommentar till det musikaliska grundmaterialet. Medan psalmerna förtröstansfullt talar om att Din klara sol går åter opp och Jesus Kristus är vår hälsa så ger Anders Widmarks tolkningar snarast uttryck för något föränderligt, icke bestående. Tvivel, om man så vill - eller även ett andligt sökande.När Sara Isakssons kommer in med sin blåskimrande röst blir konserten en helt annan. Låt vara att jazzen flödar ut genom pianot i I was dreaming, men konserten övergår ändå från det fria och flytande till finurliga poplåtar med tydliga konturer. Bottnarna blir färre men innerligheten är lika stor.Så visar Anders Widmark dessutom en semesterbild och går loss ordentligt i mellansnacken. Oförutsägbart på alla sätt utom kvalitetsmässigt.