Kom och lägg dig här i min säng, föreslog en känd fransk författare när jag intervjuade honom i hans hem. När jag avböjde tvekade han inte att insistera, ja rentav att fatta min hand och försöka dra mig dit. Våldsamt blev det aldrig, och inget hände, men likväl var det mycket obehagligt. Särskilt eftersom jag då var 21 år och tog mina första, osäkra steg som journalist.
Men det var inte sista gången jag upplevde ett övertramp från en fransman – från den 60-åriga reklambyråchef som först låtsades att han ville rekrytera mig till hans firma, till 20-åriga förortskillar som skrek hora på gatan.
Jag vill påstå att de normer som präglar umgänget mellan män och kvinnor är en av de mest markanta skillnaderna mellan norra och södra Europa.
Inte undra på att den skandal som inleddes med gripandet av dåvarande IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn förra lördagen har fått många i Sverige att förfasas över hur man i Frankrike har tagit ställning för en maktens man mot en hotellstäderska.
Men en del svenska kommentarer närmar sig samma stereotypa förhållningssätt som de anklagar fransmännen för: som om Frankrike var ett hopplöst orörligt land.
Tvärtom tycker jag att det mest intressanta med DSK-skandalen är att den uppenbarar att något faktiskt är på väg att hända i fransk jämställdhetsdebatt. En rad idiotiska uttalanden har visserligen gjorts av mycket framstående personer, men de har inte förblivit oemotsagda.
Landets främsta tidningar drar sig inte för att lyfta fram DSK:s relation till kvinnor som ett problem, och återger tidigare incidenter. Särskilt journalisten och författaren Tristane Benons historia – där hon fick slå sig fri från Strauss-Kahn som betedde sig som ”en brunstig chimpans” – lyfts fram, utan att ifrågasättas. Feministiska röster hörs.
Sociologen Eric Fassin, författare till boken Le Sexe politique (Det politiska könet, 2009) talar i en intervju med nyhetssajten Rue89.com om skandalens ”pedagogiska roll”. Den pågående debatten bidrar till att ompröva gamla synsätt, menar han. Fassin anar nu ett slut för ”det sexuella undantaget” i Frankrike, där demokratiska principer förväntas prägla allt – utom sex. Och utom eliten.
Inte minst utmanas föreställningen att maktens män kan bete sig hur som helst med hänvisning till ”privatlivet”. Att döma av en webbfråga på den konservativa dagstidningen Le Figaros hemsida, där över 44 000 läsare har röstat, vill en stor majoritet att medierna i högre utsträckning ska granska politikers privatliv.
Självkritiska journalister frågar sig varför de inte tidigare har berättat om andra övertramp av Strauss-Kahn. Självkritisk är också Tristane Benons mamma, liksom Strauss-Kahn politiker i socialistpartiet, som år 2002 avrådde sin då 22-åriga dotter från att anmäla den framstående kollegan. I dag uttalar hon offentligt sin ånger.
En annan gång kanske andra journalister, andra mödrar resonerar annorlunda. Och i så fall är DSK-affären, trots att den är en tragedi för de inblandade, ett litet framsteg för Frankrike.
LÄS MER:
På kultursidorna och unt.se/kultur imorgon skriver Ulrika Knutson om Strauss-Kahn, komplotter och honungsfällor.