Privata liv gav pris

Lars Ardelius är en entusiastisk berättare. Det är roligt att lyssna på honom. Någon skjutjärnsintervju blir det därför inte. Snarare ett vänskapligt samtal över köksbordet i lägenheten i Sigtuna.

Han har en rik fatabur att plocka ur. Mycket romantik och mycket sorg finns där. Och en hel del äventyr.
- Jag har rest mycket. Dessutom har jag haft tolv yrken. Bland annat har jag varit till sjöss, undervisat i historia, haft arbete som psykolog, haft tjänst på Nationalmuseum, varit konstrecensent i Ny Dag, journalist på Borlänge Tidningar?
Medan kaffet kallnar, eftersom han pratar och jag glömmer att dricka när jag lyssnar, växer en brokig livsväv fram.
Där finns den auktoritära pappan som slår sin son så hårt att ungen tappar talförmågan - en pappa som vill att sonen ska bli "först ingenjör på Scania, sedan överingenjör vid 30 och teknisk direktör vid 40 års ålder". En pappa som så småningom begår självmord.

Där finns mamman som efter lång och svår sjukdom dör i cancer.
Där finns den älskade lillasystern, som får polio som barn och dör som ung vuxen; där finns också dottern som dör i en bilolycka i början av 2000-talet.
- Jag har upplevt mycket tungt och tragiskt, säger Lars Ardelius.
Men där finns också romantiken. Särskilt när han, medelålders och frånskild, reser till Nya Zeeland i mitten av 1980-talet och redan första dagen tar kontakt med en svenska som bor där, Carin Svensson, vars namn han fått på en papperslapp av vännen Göran Tunström.

- Vi hade känt varandra ett par timmar, satt på en servering med utsikt över havet och pratade om allt som sammanföll i våra liv: att hon växt upp i Skultuna, där min farfar hade sitt första jobb och min far var född och där min bror varit spekulant på den prästgård Carin hade växt upp i? Vi såg på varandra och konstaterade att det nog var lika bra att vi tog och gifte oss.
Om arbetslivet finns också mycket att berätta. Till exempel när Lars Ardelius var lärare på Nya Elementar för flickor i Stockholm. Rektor på skolan var Dagmar Lange, också känd som deckarförfattaren Maria Lang. Hon fattade tycke för unge Ardelius och bjöd honom regelbundet på lunch i sin våning, högst uppe i skolbyggnaden.

- Hon var mycket säregen, hade sina idéer. Bland annat steg hon inte upp förrän vid 11-tiden. När hon bjöd på lunch, tog hon emot i morgonrock och bjöd på sherry. Hon var sambo med en av skolans kvinnliga lärare, men de där luncherna var det bara hon och jag.

Så Lars Ardelius blev inläst på mysdeckare?
- Nej, jag läste inte en enda av de där böckerna. På den tiden hade jag sådant förakt för underhållningslitteratur.
Själv har han skrivit dramatik och 30-talet böcker, både noveller och romaner. Dock ingen av dem i deckargenren. De fem första var experimentella, senare i författarkarriären tog lusten att berätta över och experimenterandet blev något nedtonat. Lars Ardelius har arbetat med två särskilt omfattande projekt: en serie historiska romaner och sin självbiografi, vars femte och sista del han slutför just nu.

Novellsamlingen Privata liv kom ut i början av 2009 och är en uppföljare till I vitögat från 2006. För Privata liv fick han i går LundeQ-priset: ära, diplom och 25 000 kronor. I båda novellsamlingarna utgår han från kända, avlidna författare. Han skildrar mellanrum, framkörningssträckor och vardagligheter i deras liv, som om det han berättar om verkligen har hänt; som om han hade tillgång till deras tankar och känslor.
- Man vet att Dostojevskij och Ibsen samtidigt befann sig i Dresden och att båda hade kafé Stern som favorittillhåll, men att de inte möttes.

Men hur går det i Privata liv, möts herrarna där? Det ska inte avslöjas här. Det får man läsa sig till.
När vi har pratat färdigt om livet och böckerna, visar Lars Ardelius några av sina skulpturer. Som ung gick han på Otte Skölds målarskola i Stockholm. Författare och konstnär, konstvetare, var ju det han ville bli. Skulpturer har han arbetat med hela sitt vuxna liv. Somliga av dem i form av stora byggen: teater, labyrint, torn. Andra i behändigare format, lämpliga att ställa i fönstret eller på bordet. Han är burlesk, fantasifull och färgstark när han skulpterar. Sjöjungfrun som håller fast i dykarens ben, mannen som försöker dra ner en... djävulsängel?... ur ett träd?
- Jag har blivit kallad den lekande människan, Homo ludens, säger Lars Ardelius.
- Jag har ju alltid levt i en fantasivärld.

Privata liv gav pris

Årets LundeQ-pris tilldelades på torsdagen Sigtunaförfattaren Lars Ardelius för novellsamlingen Privata liv. Där låter författaren läsarna smygtitta på kända - avlidna - författares liv vid sidan av de litterära arenorna.