Det finns historier som blir fulländade på första försöket, som borde knytas om med sidenband och ställas in i det låsta vitrinskåpet. En sådan berättelse är ”Dumma mej” från 2010, om superskurken Gru som adopterar tre små flickor för att begå ett spektakulärt brott – men döttrarna lägger rabarber på hans hjärta och får honom att lämna den kriminella banan för ett liv som superfarsa. Dum blir snäll, och så är sagan slut.
Eller det hade den varit, om det inte vore för Hollywoods uppföljarmani. 2013 kom ”Dumma mej 2”. Två år senare var det dags för spinoffen ”Minioner”, där filmskaparna fokuserade på Grus skojiga hantlangare.
Nu kommer ”Dumma mej 3”, där tråk-Gru möter sin skurkaktige tvillingbror som med charm och smicker försöker fresta honom att återuppta sina brottsliga vanor. I andra änden av dragkampen finns Grus agentfru Lucy, som dubbelarbetar med att hålla sin man laglydig och med att vara präktig morsa till sina nya döttrar.
Det är så vattnigt det kan bli, storymässigt. Det som räddar filmen är detaljerna, uppsjön av prilliga påhitt som har hållit publikens intresse levande i sju år. Fantastiska miljöer, galna uppfinningar och finfina slapstickögonblick räcker för att man inte ska ha särskilt tråkigt alls, och minionerna är i fin form med musikalnummer i formation.
Det är förstås en flört med vuxenpubliken, som i viss mån sker på barnens bekostnad. Nästa gång (för det lär bli en nästa gång) hoppas jag att flicktrion får kliva fram i förgrunden.(TT)