Finanskrisen 2008 skakade om mängder av individer och familjer på ett dramatiskt sätt, inte minst i framgångsbesatta USA där många plötsligt tvingades inse att de i stället hade dragits ned i en lavin av fallande prognoser.
Ur ett psykologiskt perspektiv är sådana omvända klassresor ofta intressantare än de traditionella eftersom de rymmer så mycket dramatik, smärta, skuld och mindervärdeskänslor.
Woody Allen har tagit fasta på allt detta i Blue Jasmine, berättelsen om en kvinna som inte bara förlorar alla sina rikedomar utan också hela sin identitet, sin roll, sin plats i livet.
Jasmines make, miljardären med det självsäkra leendet, visar sig nämligen vara en notoriskt otrogen ekobrottsling. Hon som alltid har varit det vackra kuttersmycket, ett nav i det överklassiga sällskapslivet, kastas omedelbart ut i kylan och tvingas förnedra sig genom att söka hjälp hos sin omaka syster, arbetarklasstjejen Ginger.
I Gingers bullriga hem dricker man Budweiser direkt ur flaskan framför boxningen på tv, svär, smäller i dörrar och faller ihop i en skrattande hög av hjärtlighet. Jasmine å sin sida kramphåller sin Hermèsväska för att stå ut och sniper med munnen så hårt att hon till slut går sönder.
För att kontrasten ska bli så tydlig som möjligt hoppar berättelsen mellan nutid och dåtid. Cate Blanchett växlar övertygande mellan den svala, sofistikerade, diamantbeströdda damen och den utblottade, svettiga, skakande, skamsna ”losern”.
Framför kameran är det här kvinnornas film. Männen fungerar mest som projektionsytor och resultat av kvinnornas egna livsval och misstag. Samtidigt sitter Jasmine fastklämd i en gammaldags kvinnofälla och ju längre filmen pågår desto tydligare blir det att den som sugs upp i välståndseliten genom att gifta sig aldrig kan vara fri på riktigt.
Efter att de senaste åren ha filmat i städer som Rom, Paris och Barcelona har Woody Allen den här gången återvänt till det typiskt amerikanska.
Det avlägsna Europa förekommer bara som referens hos de rika, när de skryter om sina resor och när de beskriver luxuösa inredningsstilar med ord som ”oh my God that’s sooo European!”.
Humorn bubblar hela tiden under ytan på den här tragedin som känns kraftigt tillspetsad men ändå synnerligen realistisk. Det sistnämnda beror främst på skådespeleriet som flyter fram så naturligt att alla eventuella barriärer mellan åskådaren och aktörerna snabbt faller ihop och vittrar bort.