De konstnärliga ambitionerna är höga i ryska Aleksei Fedorchenkos film Tanyas sista resa, eller Silent Souls som är dess internationella titel. Med sina långa tagningar på gråmulna landskap, fladdrande fåglar i bur och slående foto, vill Fedorchenko tydligt göra gällande att det är ett estetisk högre verk vi har att göra med.
Men det är en alltför storartad bild Fedorchenko har om sitt minst sagt pretentiösa verk som han själv säkerligen skulle klassa som en samtida konstfilm.
Aist (Igor Sergeyev), som är en man i medelåldern, ger sig tillsammans med sin vän Miron (Yuri Tsurilo) ut på en resa. De ska ge Mirons avlidna fru Tanya en begravning i enighet med det merjanska folkets (en finsk-ugrisk folkgrupp) seder och bränna kroppen på en strand.
Filmen förlitar sig till stor
del på karaktären Aists högtravande stora ord och lidande berättarröst, som ständigt föregår publiken och talar om hur vi ska tolka vad som händer på duken.
Det görs klart för oss att det merjanska folket inte vänder sig till några gudar, men att de håller vattnet och kärleken högt. Under resans gång berättar Miron för Aist om Tanya. Det kallas ”rök” när merjanerna talar om sin kärlek till den döde (vilket påminner mest om billigt kiss-and-tell).
Regissörens sätt att förhålla sig till nakna kvinnokroppar i allmänhet, och Tanya i synnerhet, är minst sagt knepigt. Vi får aldrig lära känna henne. Hennes sexuella erfarenheter och nakna kropp exponeras dock friskt filmen igenom. Kärlek är det sista man tänker på när man ser Fedorchenkos film, förutom den av regissören själv då.