Kultursidorna i pressen har alltid levt farligt. Många har velat lägga ner dem innan de startats. 1896 erkände DN-medarbetaren Albert Seberg med en rysning att han var "rädd som f-n för kultur, konst och bokanmälningar". Det låter ju högaktuellt i dessa dagar, GT:s (Göteborgs-Tidningen) chefredaktör Frida Boisen förklarar att kulturen ”inte får tillräckligt många klick”.
Men Seberg fick mothugg på sin tid. På konkurrenten Svenska Dagbladet ville man tvärt om rusta upp kulturen och göra tidningen till ett ”intelligensblad”. Verner von Heidenstam värvades som redaktör, och han blev förbannad när han inte fick helt fria händer för konsten och vetenskapen. Tidningen ”offrade åt dagsnyheterna” tyckte Heidenstam, och fräste åt murvlarna:
– Andens tattarfölje!
Den interna striden mellan nyhetsmurvlar och skönandar har alltså rasat i mer än hundra år. Är det samma bråk det handlar om nu, när Expressen lägger ner kulturredaktionerna i Malmö och Göteborg, på Kvällsposten och GT? Detta som en följd av modertidningen Expressens stora sparpaket.
Nej, skulle jag säga, även om jag tycker att det skulle vara klädsamt av Frida Boisen att säga att hon är ledsen över utvecklingen. Men den stora striden står inte mellan Frida och Kulturen. Nu är det journalistiken i sig som kämpar för sin överlevnad. Nyhetsmurvlar och skönandar har mer gemensamt än någonsin tidigare, och faktiskt också mer gemensamt med sina sista läsare.
Vi känner igen den dystra refrängen. Presspesten drar genom riket och blixtrar med lien: 70 tjänster bort på Expressen, 180 tjänster på Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad, 100 tjänster inom Stampen i Västsverige. Nyligen stängde TV4 alla sina lokala redaktioner.
Tappra redaktörer och direktörer försäkrar att de ska göra bättre tidningar med sämre resurser. Vi som fortfarande läser tidningar önskar dem bävande lycka till.
Medielandskapet som vi känner det sedan sjuttonhundratalet genomgår en eruptiv förändring. Här samverkar lågkonjunktur, teknikskifte, och affärsmodellens sammanbrott. Annonsörerna väljer andra forum än tidningar och tv-kanaler, nätets sökmotorer främst, såsom Google.
Alla tidningar sparar. Av nöd sker en snabb likriktning och standardisering av lokaltidningar i hela landet. Redaktionella kulturer dör, som när små bruk försvinner. Att något värdefullt går förlorat kan vi vara säkra på.
När Expressen lägger ner sina självständiga kulturredaktioner i Göteborg och Malmö sparar man kanske några tjänster, men man förlorar mycket symbolvärde. Man förlorar två intellektuella och kreativa miljöer, som kan bli ytterst svåra att återskapa. Även om Expressens kulturredaktion i Stockholm kan producera utmärkta kultursidor, så går det lokala perspektivet förlorat. Den här utvecklingen har redan pågått länge i landsorten, särskilt inom Stampen och Mitt-Media. Stora, viktiga lokaltidningar som Nerikes Allehanda och Vestmanlands Läns Tidning har dragit ner och slimmat sina kultursidor.
Presspesten framställs ofta som journalisternas huvudvärk. Det är inte sant. Journalistikens kris påverkar hela samhällskroppen: politiken, kulturen, konsten, skolan och den högre utbildningen. Presskrisen ligger sannerligen också i universitetens intresse. Ingår inte forskaren i den bildade allmänheten? Hur förhåller sig universiteten till det faktum att redaktionerna som fristående intellektuella miljöer rustas ner?
Vem bryr sig om framtidens publicistiska reflektion, över samhälle och kultur, demokratin, existensen och de sköna konsterna? Tidningsägarna, akademien eller medborgarna genom crowdfunding?
I kristallkulan är det svart som i Mordor.