Premiärnerver med Lisa Miskovsky

Flera nya låtar tappades delvis bort genom att komma för nära albuminspelningen. Ett par äldre sånger fick i stället visa att hon är ett proffs även när hon släpper något på tyglarna. Problem med medhörningen gör att hon tvingas avbryta och börja om redan i inledningen av första låten Mary. Och det är inte bara ljudet som strular. Att det är nervöst märks tydligt. Sången är trevande och tidvis svår att ens uppfatta. I första mellansnacket jämför hon premiärer med att köra moppe för första gången och liknelsen tydliggörs av de svajiga stakningarna på orden. Men det blir bättre. Efterhand skingras osäkerheten, rösten blir starkare och Lisa Miskovsky går över till att vara den där artisten som sällan gör något fel. Ett fullblodsproffs. Och liksom musikerna i kompbandet gör hon precis det hon ska utan några större överraskningar. Publiken på Katalin verkar i första hand bestå av radiolyssnare och inte fanatiker som kan alla texter utantill. Trots det lyckas hon få de flesta att klappa med i utstickaren Little bird och eftersom det är fullsatt blir det klart mäktigt. Jag tillhör dem som anser att Lisa Miskovskys album skulle må bra av lite mindre perfektion och mer personlighet. Samma sak gäller live. Acceptable losses, California heart och Sweet misery från senaste skivan är alla effektiva poplåtar, men tappas delvis bort i något som liknar försök att återskapa albuminspelningarna. På scen vill man helst ha något mer. I stället blir de äldre sångerna, där svängarna tas ut lite mer, höjdpunkterna. Restless heart i extranumret är lysande, liksom den kraftfulla versionen av Lady Stardust.Då visar hon prov på att vara ett proffs även när hon gör mer än att härma sig själv. Eftersom det tyvärr händer så sällan är det en ganska frustrerande upptäckt.