84-åriga Ulla Fors är en verklig veteran bland Uppsalas guider. Hon kom hit 1951, och började guida redan på 70-talet.
– Jag vill så Uppsalafrön! När en grupp som är lite trött säger ”Det här är ju en rolig stad!”, då blir jag glad. Det bästa beröm jag kan få är att de säger ”Nu ska jag gå hem och läsa mer om Uppsala”.
Och där vi står i den vinterkalla Universitetsparken är vi omgivna av lokal historia. Tillsammans med Ingrid Persson, ordförande i FUG, går vi en liten tur mellan några av de sevärdheter de kallar Uppsalas ”big five” – Domkyrkan, Universitetshuset, Gustavianum, Slottet och biblioteket Carolina Rediviva.
Fakta flödar från de två guiderna. 1477 grundades universitetet. Universitetsparken planterades på 1800-talet med ovanliga trädsorter i undervisningssyfte.
Universitetshuset i sin tur planerades stå klart 1877, men blev färdigt först tio år senare. ”1887, där började Uppsalas långbänk”, kommenterar Ingrid Persson, som brukar berätta för dem hon guidar att i Uppsala tar vi lång tid på oss för att genomföra saker. Musikens hus, till exempel: ”Det går tillbaka 100 år”.
Vad är mest speciellt med Uppsala som stad? frågar jag.
– Det är kyrkan och universitetet, säger Ulla Fors. Titta så fantastiskt vacker den är! utropar hon, och pekar upp mot Domkyrkans tvillingtorn.
Men det finns ett skäl till att december inte är guidernas högsäsong: kylan. Vi går in i domen. Under golvet ligger runt 2 000 personer begravda, både okända och kända vilar här – bland andra Gustav Vasa och Johan III.
Man räknar med att det tog cirka 200 år att få kyrkan helt färdig. Stenmaterial fanns det för lite av, i stället brändes uppländsk lera till tegel bredvid byggplatsen. En detalj av modernare slag är att franskbröd användes för att tvätta de mörksmutsiga väggarna när rikshelgedomen restaurerades på 70-talet. 20 000 Gylle-limpor sägs ha gått åt.
Ja, inne i Domkyrkan skulle man kunna guida i en hel vecka, tycker Ingrid Persson, som menar att detta att gå runt med två guider är ett dilemma.
– Det är som Piff & Puff, säger hon och skrattar.
Förutom pratglada är guiderna ofta lärare till yrket, och – förstås – engagerade.
– De som har rätta guidesinnet är verkliga entusiaster, säger Ulla Fors.
Att hon själv är en sådan går inte att betvivla, och som guide är det viktigt att fortsätta lära sig nytt. Ulla Fors brukar läsa in till exempel historietexter på band. ”Sen kan jag gå och pyssla eller så, och lyssna samtidigt”.
Vi vandrar vidare genom den julstämda Domkyrkan. Vid Katarina Jagellonicas grav, den polska prinsessan som var gift med Johan III, stannar Ulla Fors till.
– Jag hade en gång ett gäng från Polen, och då var det en man, och tårarna började falla för han kände igen sitt barndomshus, berättar hon, och visar på 1500-talsmålningen ovanför gravmonumentet. Den föreställer ett medeltida Krakow, där den polske mannen alltså fick syn på just sitt hus.