Prästerskapets skuld

Kamprad, Bergman och flera andra svenska 1900-talsikoner ångrat sin ungdoms beundran av Hitlers Tyskland. Men hur rent mjöl i påsen har det svenska prästerskapet? Carl-Johan Gardell ställde frågan till teologiforskaren Anders Gerdmar.

Kultur och Nöje2010-03-06 11:00
Gömda lik i folkhemmets garderober har, som bekant, ramlat ut då och då under de senaste decennierna. Vem minns inte debatterna om steriliseringar, naziguld och maktfullkomliga sociala ingenjörer? Numera vet vi att folk från alla samhällsklasser, och blivande kändisar som Ikeas Ingvar Kamprad och Ingmar Bergman, kunde bedåras av nazisternas trollflöjt under ungdomsåren på trettiotalet.

Varför har det varit så tyst om präster? Jag vänder mig till uppsaladocenten Anders Gerdmar för att få ett svar.
Sedan 2001 har Gerdmar bedrivit ett forskningsprojekt som bland annat fokuserar på de svenska präster och teologer som attraherades av nazismen och Nazityskland. I boken Roots of Theological Anti-Semitism, som gavs ut 2009, kartlägger han 'Hitlers tyska bibelforskare' och följer deras antisemitiska och ariska bibeltolkningsteknik tillbaka till rötterna på 1700-talet.

Carl Johan Gardell: I min föreställningsvärld har nazism och kristendom alltid varit oförenliga som eld och vatten. Ett fundament i kristendomen är ju att alla människor är Guds avbild och följaktligen lika mycket värda. Nazismen baseras på tanken att alla etniska grupper är som levande organismer och att de olika organismerna står olika högt på utvecklingstrappan från apa till människa. Hur förklarar du att tyska teologer kunde lockas av nazismen?

Anders Gerdmar:
För det första vill jag peka på antijudiska strömningar inom kristendomen som faktiskt blev synliga redan under andra århundradet efter Kristus. Kristendom och judendom blev ju konkurrerande religioner. På 1800-talet gled den gamla religiösa 'antijudaismen' över i modern antisemitism.
På 1700- och 1800-talet utmanades de traditionella tänkesätten av nya vetenskapliga upptäckter och kritiska upplysningsförfattare som förkastade de antika grekernas världsbild som kyrkan ställt sig bakom. De protestantiska teologerna reagerade på två sätt och detta återspeglas även i synen på judarna.

Carl Johan Gardell: Hur då?

Anders Gerdmar: De konfessionella bibelforskarna, som inte tvivlade på att bibeln är Guds ord, höll fast vid tesen att judarna är Guds egendomsfolk och att kristendomen uppstått som en sekt inom judendomen. Många av dessa påverkades dock av den framväxande antisemitismen. Gerhard Kittel, som blev professor i Tübingen 1926, ansåg till exempel att det äntligen var dags att straffa judarna för att de dödat Jesus.
Det var de liberala exegeterna som introducerade moderna analysmetoder inom bibelforskningen. Men eftersom de stod fria från dogmerna var de också mer lyhörda för de nationalistiska, rasistiska och antisemitiska attityder som växte sig allt starkare under 1800-talet. Somliga förkastade till och med tanken på att Jesus varit jude! De konstruerade rashistoriska och genealogiska argument för att Jesus skulle ha ariskt blod i sina ådror. De mest extrema ville kapa alla förbindelser med de judiska rötterna och skapa en ny arisk religion som skulle baseras på valda fragment från kristendomen, nordisk asatro och gamla germanska hjältemyter. Bland dessa så kallade Deutsche Christen, som särskilt frodades på universitetet i Jena, hittade Hitler tjänstvilliga teologer.

Carl Johan Gardell: Visst kan man - menar jag - beskriva Sverige som en tysk kulturprovins under århundraden. Hur påverkades de svenska prästerna av nazistiska strömningar?

Anders Gerdmar: Kontakterna mellan Tyskland och Sverige har alltid varit täta. På våra universitet läste man självfallet tyska teologers böcker. Det var naturligt att svenska teologer också tog del av de nya lärorna. Hur många svenska teologer som påverkades är svårt att veta. Men visst fanns det nazianstuckna präster, bland annat i Västsverige. Detsamma gäller ett antal professorer, både i Uppsala och Lund.
Ett exempel är Sveriges Religiösa Reformförbund (RSSF) som först leddes av kyrkohistorikern Emanuel Linderholm i Uppsala och från 1937 av Douglas Edenholm som var prost i Närtuna.

Carl Johan Gardell: Vilket inflytande hade dem?

Anders Gerdmar: Emanuel Linderholm skrev till exempel stadgarna till Samfundet Manhem, en nätverksorganisation för naziinfluerade högstatuspersoner där man bland annat höll föredrag om rasbiologi och startade ett projekt för att registrera Sveriges alla judar.
Edenholm disputerade i Jena 1943 på en avhandling med starka rasistiska inslag som handlade om svenska jultraditioner. Han ville visa på sambandet mellan det fornnordiska och det kristna och att de judiska och romerska inslagen i svensk kristendom var obetydligt. I sina artiklar beskrev han Jesus som en arisk superhjälte.
Den intellektuella infrastrukturen var klar! Naziteologerna väntade på att Tyskland skulle vinna andra världskriget.

Carl Johan Gardell: Varför har det då varit så tyst om prästerna?

Anders Gerdmar: Många avslöjanden bygger ju på lyckträffar. Ingen har väl letat efter nazister bland teologer! Men det är ju först på senare år som arkivmaterialet från trettiotalet och krigsåren blivit tillgängligt för forskare. Det kommer fler avslöjanden framöver, det är jag säker på.

Carl Johan Gardell: Du är ju själv kristen. Vad är det som driver dig?

Anders Gerdmar: Jag ser det som ett renhållningsarbete. Vi kristna vill ju vara trovärdiga när vi pratar om etik och moral. Då får det inte finnas några lik i garderoben.
Anders Gerdmar, född 1954. Teol dr och docent i Nya testamentets exegetik vid Teologiska fakulteten, Uppsala universitet. Arbetar även på Livets Ords Teologiska seminarium som fakultetsansvarig för teologiutbildningen.
Sedan 1976 gift med Else-Marie, lärare i hem- och konsumentkunskap, tre döttrar, tre barnbarn, hunden Izzi. Bor i Vaksala.
Övrigt: psalmkompositör, bland annat till psalm 689 "Jag är livets bröd".
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!