Det är när de offentliga konstverken slutligen placeras in i våra gemensamma rum som man verkligen ser värdet av de presentationer av verk i blivande som konstavdelningarna på Uppsala kommun och Region Uppsala gör under rubriken Offkonsten!, i det före detta Teatergalleriet.
I våras fick vi ett nedslag i den välrenommerade textilkonstnären Carina Marklunds pågående projekt ”Konst för en tunnel”, som Uppsala kommun hade beställt för en gestaltning av en gång- och cykelbana i kvarteret Heimdal.
Marklunds work in progress bestod av ett bubblande material som byggde på en forskningsprocess kring fabriken Hästens skodon, som låg i kvarteret och tillverkade skor mellan 1914 och 1968.
I textil blandteknik – broderi, screentryck, applikation med mera – lät Marklund skodonen sväva in i ett folktomt och ljust landskap tillsammans med frökapslar och andra organiska former. Avsikten var förstås dels att låta en del av områdets historia få en relativt konkret gestaltning, dels att binda samman nutidsmänniskan med platsen genom att referera till något lättidentifierbart.
Nu är verket installerat och invigt i den renoverade tunneln som tar Svartbäcksgatan under Luthagsesplanaden. De enskilda motiven har fotograferats och fogats samman till ett verk på 28,5 meter.
Avståndet från konstnärens handarbete till de blänkande och lättputsade skivorna i diabond är naturligtvis stort. Den tåliga diabonden har ett helt annat språk än verkets textila ursprung. Det är förstås ett medvetet val, vilket också syns i den breda ram i rostfritt stål som omger verket och på samma gång fungerar som armatur för de lampor som lyser upp tunneln.
En tunnel är ju i första hand en funktionsyta och ljuset är centralt för både trygghet och framkomlighet. Dessutom lär materialet vara förhållandevis enkelt att sanera från eventuella framtida tillägg.
Så långt är allting ganska enkelt. Men frågan som yppar sig är förstås om Carina Marklunds verk har transformerats till en påkostad lampskärm eller om det blivit en självständig gestaltning bortom sin relation till platsens funktion.
Jo, det tycker jag nog. Detaljnivån i bilderna är så hög att den förbipasserande gärna stannar upp för en stunds betraktande. Och det lär ta många passager att konsumera hela bilden, som alltså har en potential att fortsätta överraska ett bra tag.
Motiven i bilden griper rätt tydligt den omgivande miljön, det vill säga årummet med sina skärvor av natur, vilket i sin tur ger en hint om att de skor som finns i bilden också har ett naturligt band till platsen, även för en betraktare som inte känner bildens process eller ursprungstanke.