Populärkulturen är full av blod
Blodet droppar redan i barnramsorna. Sedan blir spökhistorierna bloddrypande deckare och annan spänningslitteratur. Men det mest naturliga blodet gestaltas märkligt sällan i kulturen.
— Jag tror att det finns en lätt obehagskänsla kopplad till mens. Man vänder gärna bort blicken. Det är ju blod, tycker kanske någon. Men herregud, se på krigsfilmer och deckare. De badar ju i blod, det är vi vana vid. Men om en flicka skulle råka droppa blod på gatan blir vi förskräckta, säger Denise Malmberg, genusforskare vid Uppsala universitetet och en av få utanför det medicinska fältet som har forskat på menstruation.
— När jag disputerade med avhandlingen Skammens Röda Blomma? Menstruationen och den menstruerande kvinnan i svensk tradition 1991 blev jag försenad för att det var så svårt att hitta material. Det fanns ett stort ointresse, och egentligen tycker jag inte att det har ändrats, säger hon.
I litteraturen, som gör anspråk på att skildra en väldigt stor del av det vi lite ofokuserat brukar kalla verklighet, är mensen i det närmaste obefintlig. Och när den förekommer är det vanligen som finstilta hänvisningar, som uteblivet orosmoment som skvallrar om en oönskad graviditet eller som ett tecken på att en kvinnlig karaktär inte är vid sunda vätskor. Att August Strindberg låter Fröken Julie vara drabbad av "månadssjuka" som en föraning om kammarspelets destruktiva utgång är kanske paradexemplet i svensk litteratur.
Men det finns undantag, så klart. Den aktuella pjäsen Blodssystrar, av och med ungdomar knutna till Gottsunda Dans & Teater, är ett exempel på hur menstruationen som ett ganska vardagligt faktum har genererat en pjäs. Och i ungdomsböcker är mensen lyckligtvis inte lika osynlig som i vuxenlitteraturen.
— Redan på 60-70-talet skrevs det böcker som skildrar när flickor får sin första menstruation. Men det är bara ett litet inslag i böckerna som ofta handlar om en flickas utveckling, säger Lena Kåreland, professor i litteraturvetenskap i Uppsala och inriktad på barn- och ungdomslitteratur.
Som en del i en kvinnlig utveckling dyker mensen alltså upp i litteraturen. Och på det stora hela är det sammanhang med en feministisk eller genusmedveten agenda som inte räds mensblodet. Författaren Sara Stridsberg, var senaste roman Darling River spinner vidare på Nabokovs Lolita, skulle knappast ens drömma om att utelämna mensblodet från sina litterära världar.
Inom bildkonsten, som har ägnat en så stor del av sin historia åt att exploatera kvinnokroppen, är mensblodet i än högre grad en feministisk fråga. I konstens tusenårshistoria har mensen funnits i drygt fyrtio år.
— I den amerikanska utställningen Womanhouse 1972 fick de feministiska konstnärerna Miriam Shapiro och Judy Chicago, som var konstlärare i Kalifornien, tillgång till ett helt hus tillsammans med sina elever. Det var konst i alla rum och ett av rummen var ett badrum där det fanns en hink fylld med använda tamponger. Det var nog en av de första gångerna mensen syntes i konsten, säger Uppsalakonstvetaren Barbro Werkmäster, som i flera årtionden har forskat kring kvinnliga konstnärer och feministisk konst.
Den banbrytande Womanhouse fick också en svensk uppföljare i Göteborg, där en grupp konstnärer gick samman med antropologer och sjuksköterskor i en utställning som bland annat visade en förstoring av en blodig binda.
— Där fanns menstruationen representerad, men vad de kunde konstatera var att det inte skrevs några konstrecensioner om utställningen. Det blev något som hörde till kvinnorörelsen i stället för konstlivet, säger Barbro Werkmäster.
När menstruation möter konst blir resultatet vanligen uppseendeväckande på gränsen till sensationellt. Men den brittiska konstnären Helen Chadwick, som för några år sedan visades på Liljevalchs, arbetade på 1990-talet med tamponger och kroppsvätskor på ett ovanligt tillbakalutat vis. Med kroppen som verktyg bör ju mens vara en kroppsvätska bland andra.
Men på det stora hela är mensblodet bannlyst i konsten. Och när hörde du senast en poplåt om mens, eller såg någon byta mensskydd i en film? I en värld där merparten av det kulturella fältet ger sitt tysta medgivande till uppfattningen om att mensblod på något sätt är mer dramatiskt än näsblod är det inte konstigt att den kommersiella reklamen ser ut som den gör. Den lyckliga kvinnan som speglar rumpan och konstaterar att den ser ut precis som vanligt, och den härligt fräscha ljusblå vätskan som ackompanjerad av en euforisk speakerröst landar på mensskyddet, hemsöker oss helt enkelt för att vi inte vill se något annat. I förlängningen är det frånvarande mensblodet en bekräftelse av en samhällsordning som sätter män före kvinnor, konstaterar Denise Malmberg.
— Reklamen bygger i hög utsträckning på att befästa bilden av att kvinnan med mens inte är vid sina sinnens fulla bruk. Med mensskyddet blir hon normal och kan göra saker. Jag kommer ihåg en reklam som jag såg på bio på 80-talet. Man såg ett kvinnoben där det droppade någonting rött. Man skulle tro att det handlade om mens, men det var reklam för ketchup. Först en chockeffekt och så kunde man andas ut - det var inte mens i alla fall.
Så jobbar vi med nyheter