POP. Anna Järvinen har på tre albums tid visat att hon är en mycket speciell artist. Hon låter anspråkslös men siktar högt – och på tredje albumet Anna själv tredje når hon längre än någonsin.
Mest välkommet, och oväntat förlösande, är att ljudbilden har förfinats. Där de fjäderlätta 70-talsfolktonerna förut lät charmigt omoderna är Anna själv tredje 70-talsinfluerad musik för samtiden. Att Dungen medverkar är fullt logiskt, även om Järvinen är en bra bit längre från nyproggen.
Som textförfattare är Järvinen alltjämt underbar, men utan det konkreta berättande som hyllade textförfattare ofta har. Hon räds inte det flyktiga, vare sig i musik eller ord.
Över huvud taget råder upp- och nedvända världen hos Järvinen. Hon gör gullig musik som inte är gullig, ljuv musik som inte är skör, skör musik som inte är tunn, jazzig pop som inte är jazzpop. Anna själv tredje är helt enkelt popnaivism i sin finaste form, musik man inte kan sluta le åt.