Popkitschig solodebut

Musik:Gwen Stefani, Love angel music baby, (Interscope/Universal)Nellee Hooper lyckas bäst i sin galna glampopdänga What you waiting for?. Också tillsammans med Johnny Vulture är det tillskruvad tuggummipop som gäller i Bubble pop electric. Dallas Austin-producerade Cool är en trevlig ballad som närmar sig skön Georgio Moroder-pastisch. Crash har ett tråkigt Europoparrangemang som gör att hon faktiskt låter som Paulina Rubio.De fantastiska Neptunes står för albumets andra stora höjdpunkt, den organiskt enkla och lätt old school-romantiska Hollaback girl. När den avslutas med att Gwen skriker ²this shit is bananas!² gång på gång är det nonsensmusik när den är som allra mest meningsfull. Alldeles genialt och Gwen i ett nötskal. Dr Dre-samarbetet Rich girl, däremot, är en lallande dancehallflopp och Harajuku girl låter som de odisciplinerade studiorester Spice Girls använde som b-sidor. Harajuku-tjejerna, förresten, är albumets röda tråd. För den som undrar är Harajuku ett shoppingområde i Tokyo där det hänger klasar av modemässigt radikala tonårstjejer. Gwen Stefani avgudar Harajukutjejer. Synd bara att hennes kärlek till popkitsch inte fick blomma ut över alla albumets spår.