Pop utöver det vanliga

POP. Likheterna är knappast slående, men Elias Åkesson får mig att tänka på David Fridlund, han med David & The Citizens. Det ligger något forcerat i deras musik, som om det finns alldeles för mycket de behöver få ur sig för att det ska få plats i vanliga poplåtar. Sedan gör de vanliga poplåtar och så blir resultatet något, just det - utöver det vanliga.
I Elias Åkessons fall är de där ovanliga låtarna närmast omöjliga att nagla fast, de glider mellan den klassiska rock som bandnamnet antyder, soulpop som mest av allt påminner om Salem al Fakir och, tja, en vek, mycket personlig falsksångscountry. Det mycket svenska uttalet av engelskan ("Stockholm ceedee") gränsar till att bara vara en kul grej, men den är en gimmick mer värd att behålla än resväskan Elias Åkesson använde som trumma när han var gatumusiker på gågatan i Uppsala sommaren 2003.

Pop utöver det vanliga

Det finns något forcerat i Elias Åkessons musik, som att det finns för mycket han vill ha ur sig för att få plats i vanliga poplåtar. Sedan gör han ändå vanliga poplåtsar och resultatet blir - ovanligt, skriver Mårten Markne